Under 1800-talet var Sverige ett av Europas fattigare länder. Befolkningen växte, men gårdar och arbeten räckte inte till alla. Mer än en miljon människor emigrerade till Amerika, andra försökte klara sig kvar på hemmaplan. Innan det moderna välfärdssamhället fanns inget fungerande socialt skyddsnät för den som stod utan arbete och bostad.
För många var ett enkelt hus på någon annans mark ett bättre alternativ än fattighuset, där man fick en bädd i en sovsal men liten möjlighet att styra över sitt eget liv. På byarnas utmarker växte det fram små backstugor, enkla bostäder där de allra fattigaste levde. Stugan kunde ägas av den som bodde där, men marken hyrdes för pengar eller dagsverken och ofta utan någon egentlig besittningsrätt.
Ett hem för de allra fattigaste
Nedgrävda bostäder återfinns långt tillbaka i historien. Just dessa backstugor och stenstugor blev vanligare först under 1800-talet, när fattiga i södra Sverige i större utsträckning började lösa sin bostadslöshet genom att själva bygga enkla hus i sluttningar – ett tillfälligt verk snarare än en tydlig hustyp.
Stenstugan på Skansen representerar en boendeform för människor i extrem fattigdom: äldre som inte längre orkade arbeta, personer med funktionsnedsättning och andra som hamnat utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Den som saknade både arbete och bostad kunde bli rotehjon som skickades runt mellan gårdar, utnyttjas som billig arbetskraft eller tvångsrekryteras som soldat. En del kunde försörja sig med små hantverk, till exempel att fläta halmsitsar till stolar. Föräldralösa barn kunde auktioneras ut till den som tog emot dem för lägst ersättning, något som ofta innebar hårt arbete och dålig omsorg. Mot den bakgrunden framstod även en mycket enkel bostad som ett sätt att behålla lite mer kontroll över sitt eget liv.
Möblerna var få, slitna och enkla. Tillhörigheterna lappades och lagades flera gånger. De flesta obesuttna hade inga djur, men ibland kunde en höna eller två bidra med ägg. Utanför dörren kunde det finnas en liten odling med exempelvis några potatisplantor och grönkål som kunde skördas långt in på hösten.