Östersjöns utmaningar

Miljögifter

Idag kan vi hitta miljögifter nästan överallt. Men vad är det egentligen för något?

Miljögifter är olika ämnen som finns runtomkring oss och som kan vara farliga för oss eller för miljön. Det kan vara ämnen som finns i kläder, i mat eller i leksaker.

Lagar och regler styr vilka ämnen som är tillåtna att använda. Samtidigt är det svårt att bestämma dessa lagar och regler, för vi vet alldeles för lite om de olika ämnen som finns därute och hur de påverkar oss eller miljön och därmed även havet.

Miljögifter finns nästan överallt omkring oss.

För att ta reda på mer krävs det mycket forskning som tar tid. Samtidigt som forskning pågår upptäcks fler och fler ämnen i allt från diskmedel till krämer du har i ansiktet. Vissa ämnen kan vi sluta att använda, medan andra behövs i till exempel läkemedel.

Särskilt farliga ämnen kallas för PBT-ämnen. P står för persistent, som betyder långlivad. En sådan kemikalie har särskilt starka bindningar och är därför svår att bryta ner. De blir därför kvar länge i naturen, där de med tiden blir fler och fler.

Ett exempel på en långlivad kemikalie är bromerade flamskyddsmedel, som vi till exempel har i våra möbler för att de inte ska börja brinna.

B står för bioackumulering. Det innebär att det lagras mer av ett ämne i kroppen än utanför. Många farliga ämnen kan ta sig in i levande organismer, men de flesta gör sig kroppen av med. Om ämnet är fettlösligt kan det däremot stanna kvar i kroppen där det lagras i fettvävnad. Om ett djurplankton får i sig ett sådant här ämne och sedan blir uppätet av en fisk, så kommer ämnet att lagras i fisken. Ju fler plankton fisken äter desto mer av ämnet får den i sig. Djur högt upp i näringskedjan har alltså ofta högre halter av de här ämnena i sina kroppar. Och vi människor är allra högst upp!

Djur högt upp i näringskedjan, till exempel säl och människa, är extra hårt drabbade av miljögifter.

T står för toxisk och betyder giftig. I princip allt är giftigt i tillräckligt stor mängd. Vissa ämnen är extremt giftiga även om man får i sig väldigt lite. Giftiga ämnen kan likna kroppens egna ämnen. Då luras kroppen att göra fel. De kan också påverka djur och växter på andra sätt och göra det svårare att föröka sig, eller till och med överleva.

Giftiga ämnen kan bland påverka beteenden, reproduktion och överlevnad.

Alltså – ju mer långlivat, lagringsbart och giftigt ett ämne är, desto större skada kan det göra när det hamnar i naturen.

Och här kan alla hjälpa till – du själv, din familj, din skola eller ditt företag. Få koll på vad du köper och använder, och se till att det återvinns på rätt sätt när du slänger det.

Fiske

Fisken spelar en viktig roll för Östersjöns ekosystem. Fisk finns i många olika delar av näringsväven. De för upp näring från alger och plankton till säl, tumlare och fåglar. Rovfisk som torsk, lax, gädda och abborre styr över födoväven och minskar algblomningar. Fisk är dessutom ett av de nyttigaste livsmedlen för människan. Fisk har varit en viktig resurs genom historien, och avgörande för Sveriges utveckling. Numera använder vi fisk på flera sätt: för att få mat på bordet och för att njuta av naturen. Fisken ger oss också ett mått på hur miljön mår, och kan bidra till en levande landsbygd och kustnära samhällen. Fisket i Östersjön har utvecklats kraftigt under de senaste 100 åren, och idag plockar människan upp så mycket fisk ur havet att fisken knappt räcker till.

Vem fiskar vad?

Strömming är tillsammans med skarpsill den fisk som det fångas överlägset mest av i Östersjön. Den fiskas främst med flyttrålar till havs och mycket av fisken går till djurfoder. Den fiskas också i fritidsfiske och yrkesfiske nära kusten för att rökas, stekas eller bli surströmming. Fiskarter nära land vandrar inte så långt och fiskas av lokala fiskare. Hur mycket som får fiskas av dessa arter bestäms av Havs- och vattenmyndigheten i Sverige. Dels med hjälp av fredningstider och gränser för hur många och vilken storlek som får fiskas, men också vilka redskap som får användas. Det gäller både yrkesfiske och fritidsfiske. Fritidsfiske med handredskap (kastspö och mete) är fritt längs den svenska kusten.

Kustnära fiske är alltid nära fiskebåtens hamn, och inte så långt ut från kusten. Båtarna är små – max 12 m.

Fiskarter som finns i öppna havet och arter som vandrar upp i sötvatten fiskas av flera länder runt Östersjön. Dessa arter förvaltas gemensamt av länderna runt Östersjön. Hur mycket som får fiskas styrs av gemensamt bestämda fiskekvoter i EU. Det är ofta en kompromiss mellan forskarnas rekommendation och ett ekonomiskt perspektiv.

Många olika redskap

Ofta hamnar fiskar av fel art eller fel storlek i fiskeredskapen. Det kallas för bifångst. Bifångst kan också vara fångst av andra djur som fåglar, säl och tumlare. För att det inte ska bli så mycket bifångst utvecklas idag nya typer av fiskeredskap. Det kan handla om särskilda galler (rister) eller vissa maskstorlekar i trålen så att för små fiskar kan smita ut, och fisk av fel art inte fångas.

Alla fiskeredskap kan ge skador på fiskbestånden om man fiskar för mycket. Fiskeredskap som yrkesfisket använder är antingen aktiva – man fångar fisken genom att söka upp den, eller passiva – fisken simmar in i redskapet själv. Bland de aktiva redskapen är trål det vanligaste i Östersjön. En trål är en gigantisk nätpåse, mycket större än båten, som dras genom vattnet eller på botten (beroende på var fisken finns) och tar med sig allt den passerar. Bottentrålen ger mest skador på bottnarna, då den river upp sediment. Den pelagiska trålen som dras genom vattnet ovanför botten skadar inte miljön på samma sätt.

En bottentrål är en gigantisk nätpåse som dras längs havsbottnen och tar med sig allt i sin väg.

Passiva redskap som nät, fällor, ryssjor och burar där fisken själv simmar in i redskapet, ger oftast ingen skada på bottnen. Istället kan fågel, säl och tumlare fastna i dem. Redskap som tappas bort kan göra skada bland annat för att de fortsätter fiska under lång tid – och kallas därför spöknät.

Hur ska vi göra för att ha fisk kvar i framtiden?

Fisk är nyttig mat som produceras gratis i havet. Men fiskar finns också till för sin egen skull, och har stor betydelse för ekosystemet. Fiskar behöver få växa till innan de kan föröka sig. Därför går det inte att fiska hur mycket som helst – tar vi upp för mycket fisk kommer det färre nya och fisken kan då försvinna. Vi måste tänka bredare och mer långsiktigt när kvoter sätts – och inte bara titta på en art i taget, ett år i taget. Och det är inte bara fisket som styr – vi måste också minska övergödning och miljögifter, och ta hänsyn till förändringar i miljön när kvoter sätts. Bifångster måste minimeras och all fisk som fångas måste tas till vara. Det gäller både yrkes- och fritidsfisket. Viktiga miljöer för fiskens lek- och uppväxtområden måste skyddas, men det kräver långsiktighet och samarbete över gränserna. Och det är viktigt att faktiskt börja följa de råd som forskningen ger.

Övergödning

Idag har många varit med om att gå på en badstrand vid Östersjön mitt i sommaren och märkt att det är väldigt grönt och slemmigt i havet. Det beror på att det finns för mycket näring i vattnet. Näring är framför allt ämnena kväve och fosfor, och är i sig är inget dåligt – tvärtom. Vi alla, både människor, växter och djur, behöver näring för att leva. Men ibland kan det bli för mycket av det goda och då har naturen svårt att hand om all näring. Det här är ett stort problem i Östersjön, som då blir övergödd. Övergödning ställer till det på flera sätt och kan bland annat leda till syrebrist nere på de djupa bottnarna. Då får fiskar och andra djur svårt att leva där.

Algblomningar uppstår när det blir för mycket näring i vattnet.

Varför blir det för mycket näring i Östersjön?

Östersjön fylls hela tiden på med näring från länderna runt omkring, som sköljs ut i vattendrag med regnvatten. En del av näringen kommer från naturen. Att näring läcker ut från marken runt Östersjön är naturligt. Partiklar och näring från nedbrutna växter och djur förs med vattendrag ut till Östersjön. Så har det alltid varit. Vi människor har under mer än 100 år fyllt på med extra mycket näring – från till exempel jordbruk, trafik, avlopp och industrier.

Avgaser från industrier eller transporter på land och till havs innehåller kväverika gaser. De kan spridas långt med vinden innan de regnar ner och bidrar till övergödningen. En av de största näringskällorna är jordbruk. Vi behöver mat, men odlingar och djurhållning påverkar Östersjön. Jordbruksmark läcker mer näring än obrukad mark eftersom den bearbetas, gödslas och skördas.

Jordbruk är en av de största näringskällorna till Östersjön.

En annan källa är avloppet. Nästan alla näringsämnen i maten vi äter lämnar kroppen när vi kissar och bajsar. Den näringen riskerar att förr eller senare hamna i havet om den inte renas bort. Reningsverk stoppar den mesta näringen, men en del hamnar ändå i Östersjön.

Det mesta av näringen som vi släppt ut under de senaste hundra åren finns kvar i Östersjön och lagras i bottnarna. När det blir syrebrist kommer fosfor ut i vattnet igen, och ökar på övergödningen. Det uppstår en ond spiral.

Hur stoppar vi övergödningen?

Vindar transporterar föroreningar över landsgränser. För att minska spridningen av luftburen näring krävs därför internationellt samarbete. Men även vi som individer kan göra skillnad. Vi behöver till exempel tänka på hur vi reser och shoppar. Kanske ta tåget i stället för flyg, eller handla mer lokalproducerat. Åtgärder gör skillnad och utsläppen av näring minskar. Men klimatet är under förändring och det skapar nya spelregler. Ett varmare klimat med mer nederbörd gör att mer näring från land rinner ut i havet, och syrebristen ökar när temperaturen stiger i havet. För att få ordning på övergödningen krävs alltså att vi agerar mot klimatförändringarna nu!