Fjällnära ko

Liten och utan horn

Den fjällnära kon är liten och hornlös, men är trots sin förhållandevis ringa storlek och foderbehov en god mjölkko. Färgen är vanligen vit med svarta, blekröda, grå eller gråbruna prickar, fläckar, fält eller sidor. Enfärgade djur kan förekomma men är ovanligt.

Den fjällnära kon har sitt ursprung i den nordsvenska lantkon. På några få ensligt belägna platser, bland annat i Härjedalen, har man hittat grupper av kor som levt isolerade under många generationer. Därför har de fortfarande samma utseende och egenskaper som förr. Det är tåliga kor som är lättskötta, friska och ett typexempel på en lantras som anpassat sig till sin extrema miljö.

Anpassad till långa vintrar

Förr var de fjällnära korna tvungna att under åtta månader klara stallfodring på knappt foder. På somrarna drev man boskapen till fäbovallarna för bete. Under den korta sommaren hade de möjligheten att utnyttja ett proteinrikt sommarbete till att lagra fett. Den fjällnära kon lärde sig att klara sig på små mängder magert foder men ändå ge mjölk. En annan utmärkande egenskap för den fjällnära kon är att den har lätt för att hitta hem.

De fjällnära korna är snälla djur men kan bli förfärligt ilskna när det gäller att försvara sig mot varg och andra rovdjur. När andra djur som älgar och hästar flyr när de känner lukten av björn eller varg, går kon till anfall med ett råmande skri.

Nötkreatur förr i tiden

De nötkreatursraser som finns idag har sitt ursprung i den europeiska/asiatiska uroxen, Bos primigenus, som utrotades under 1600-talet. Uroxen hade en stor geografisk spridning och har även funnits i Sverige. Den var mycket storvuxen med en mankhöjd på upp till två meter för tjurar.

Till Sverige kom nötkreaturen sannolikt med de första jordbrukande bönderna. Nötkreaturen har varit ett viktigt husdjur som gav mjölk för smör- och osttillverkning, men de användes även som dragdjur tills de ersattes av hästen. Även köttet var värdefullt i hushållen.