Gutefår

Gutefåret är en typisk lantras som är tålig, livskraftig, produktiv och lättuppfödd. De är resliga, lättrörliga, med kort svans jämfört med importerade raser. De har en stark flockkänsla men kan sprida ut sig när de betar vilket inte andra får gör. Flockens ledare är ofta en äldre tacka. Tackorna lammar i mars – april, men även tidigare. Gutefårets föda består av gräs, örter och buskar. De är goda foderomvandlare och kan livnära sig på risbeten som ger en viltsmak på köttet.

Både baggar och tackor har horn

Gutefår har blanka ullösa ansikten, rak näsrygg och är oftast ljusa kring mule och ögon. Gamla baggar har dock ofta konvex näsrygg. Både baggar och tackor har horn och baggarna har ofta kraftigt manhår. De har mycket märghår och dödhår.

Gutefåren har mycket varierande färg, den varierar i brun-gråskalan och det finns få enfärgade djur. De kan vara helt svarta, men aldrig helt vita. Skäck förekommer. De har slanka ben som ofta är rådjursfärgade. De har oftast korta behårade svansar, men de har aldrig någon ull på svansspetsen.

Fäller pälsen på våren

Vissa gutefår har uråldriga drag som att fälla pälsen på våren. Precis som förr kan man då dra av ullen i stället för att klippa den, det kallas för att lödja. Gutefårets ull behöver inte kardas eller kammas utan kan spinnas direkt.

Gutefåret har olika typer av ull på olika delar av kroppen. Bottenullen värmer. Täckhåren gör att vatten lätt rinner av och hindrar även bottenhåren från att filta sig. Täckhåren är fyllda med luft som håller värme samt luckrar upp bottenullen så att ullen inte blåser isär med värmeförlust som följd. Det finns också långa, grova, märgfyllda täckhår, så kallade märghår. Märghåren ömsas och stöts bort efter några månaders tillväxt och blir då dödhår. Speciellt hos baggarna kan det bildas som en mörk ”lejonman” runt halsen som kan bestå av ca 15 cm dödhår.

Härstammar från det gotländska utegångsfåret

Gutefår har funnits på Gotland och Fårö sedan människan kom dit för att bosätta sig. De härstammar från det gamla gotländska utegångsfåret som har många likheter med vildfåren. I slutet av 1800-talet hade aveln av fåren börjat styras mer mot hornlöshet, kulliga djur. Hornen utvecklades på bekostnad av köttet ansåg man.

Man ville ha flera olika bruksegenskaper hos sina husdjur. Fåren gav kött och ull, men även mjölk för osttillverkning. Tack vare Gutefårets olika kvaliteter på ullen kunde man få råvaror till olika tyger.

Artbevarande arbete

På 1920-talet köpte en man vid namn Edward Graelert en gård på Gotland och köpte då in gotländska utegångsfår med det ursprungliga utseendet med stora böjda horn. Det var den enda besättningen med horn fram till 1937. Svenska Naturskyddsföreningen och Skansen uppmärksammade att dessa får höll på att försvinna och år 1938 köpte Skansen in en bagge och två tackor och på 1940-talet såldes djur vidare till bland annat Slottsskogen i Göteborg. Nuförtiden är flera djurparker och privatpersoner med i bevarandearbetet och rasen kan anses räddad. År 1973 skapas namnet gutefår från gute som betyder gotlänning.

Lambgift – hus för utfodring

Lambgift och är hus av gotländsk typ, där utegångsfår och russ kan söka skydd och bli utfodrade vintertid. Djuren kan gå in och ut genom en öppning i undervåningen och på loftet förvaras hö och löv. Ordet lambgift kommer av lamb = får och gift = giva och är namnet på en plats där man ger fåren foder.