Sandödla

Det finns tre ödlearter i Sverige, ormslå eller kopparödla, skogsödla och sandödla. Alla kan avskilja en del av svansen om de blir attackerade. Ofta kan de smita undan medan det attackerande rovdjuret blir distraherat av svansen som rör sig kraftigt fram och tillbaka.

Fläckar på ryggen

Sandödlan har en gråbrun grundfärg avbruten av oregelbundna, svartbruna fläckar med vit kärna, så kallade ögonfläckar, på ryggen och kroppssidorna. Det mörka bandet längs ryggens mitt är brett och avgränsas på var sida av en rad små, vita fläckar.

Under parningstiden under vår och försommar får hanarna gröna sidor. Unga djur är oftast ljusbruna och har förhållandevis tydliga ögonfläckar.

Trivs i sol och värme

Sandödlan finns endast i södra Sverige, till skillnad från den mindre skogsödlan som finns i hela landet. Sandödlan är värmekrävande och behöver solbelysta miljöer, gärna med sand och ljung. Den föredrar varma sydsluttningar i sand- och grustäkter, men kan även förekomma i öppna miljöer som, i skogsbryn, på sandstränder och hedartade marker.

Vinterdvala

Under parningstiden på våren är stora hanar som har de klaraste gröna färgerna de mest framgångsrika. Hanarna konkurrerar om de bästa platserna där honorna föredrar att lägga sina ägg, ofta soliga och sandiga ytor. I juni gräver honorna ner 4–15 ägg på dessa platser och de kläcks i mitten av augusti. De vuxna djuren gräver ner sig inför vintern i slutet av augusti och ungarna i oktober.

Födan består främst av ryggradslösa djur som gräshoppor, skalbaggar, fjärilslarver och spindlar.

Hotat art

Sandödlan är globalt sett funnen från nordvästra och centrala Europa till centrala Asien med flera underarter. Den har minskat avsevärt i nordvästra Europa. Arten hotas framför allt av igenväxning och igenplantering av lämpligt öppna miljöer, orsakat av främst skogsbruksåtgärder. Andra hot är vägbyggen och annan markexploatering.

Sandödlan är klassad som ”Sårbar” enligt Artdatabankens röda lista