Snok

I Sverige finns tre vilda ormarter och däribland snoken som går upp till södra Norrland. På Gotland och Lilla Karlsö finns gotlandssnok, en underart till vanlig snok. Gotlandssnoken är mindre. Den har ofta orange eller röda nackfläckar, eller saknar nackfläckarna helt.

Snoken blir längre än huggormen. En riktigt stor snok kan bli 120 centimeter lång och väga 400–500 gram. Den simmar bra och trivs nära vatten.

Simmar bra

Snoken lever vanligtvis nära vattendrag och sjöar. Den kan förflytta sig snabbt och lätt både på marken och i vatten. Den föredrar låglänta och sumpiga marker. Födan består av fiskar, sorkar, möss, grodor och paddor som sväljs hela. Andra ormar tål inte giftet i paddors skinn, men snoken äter gärna paddor.

Snokar har inte gifttänder som huggormar men kan bedöva sitt byte med giftigt spott. Giftspottet kan inte tränga in i vår hud, så snokar är inget för oss att vara rädda för.

Spelar död

Om snoken blir skrämd kan den lägga sig på rygg och spela död med tungan hängande utanför munnen. Den kan också spruta ut illaluktande kladd från analöppningen för att skrämma bort en fiende. Får man det på kläderna är det svårt att bli av med lukten.

Litet huvud med ljusa nackfläckar

Snokar är ofta svarta och det kan huggormar också vara, men snoken har ett litet huvud, inte stort och trekantigt som huggormen. Dessutom har snoken ofta gulvita nackfläckar, det har inte huggormen. Snokens huvud har stora fjäll och kroppen är jämnt avsmalnande mot svansspetsen. Pupillerna är stora och runda och huvudets ovansida är täckt av stora plåtar. Dessa båda karaktärer skiljer snoken från huggormen.

Vinterdvala nere i marken

Snokar går i vinterdvala djupt nere i marken. Den söker sig ner under tjälen i sorkhål eller stenrösen. Snokar är växelvarma, vilket innebär att deras kroppstemperatur följer luftens och markens temperatur. I maj kommer snokarna ut ur sin vinterdvala och kan temporärt samlas på soliga ytor.

Lockar hanar med doft

Snokhonan lockar till sig hanar genom att avge luktämnen. Flera hanar kämpar om att få para sig med henne. På sensommaren lägger honan 11–25 ägg i en gödselstack eller något annat varmt ställe. Äggen ser ut som fågelägg, men är mjuka. När äggen kläckts får ungarna klara sig själva. Honan lägger ägg varje år.

Byter skinn flera gånger per år

Ormar byter skinn för att kunna växa – snokar gör det flera gånger per år. På det här viset blir de även av med parasiter på kroppen.

Ofta levt nära människan

Snokar har ofta levt nära människan. De har gärna lagt sina ägg i gödselstackar vid bondgårdar. Precis som alla ormar är snoken fridlyst, men många snokar dödas ändå för att människor som är rädda för ormar slår ihjäl dem. Däremot kan det vara bra att lära sig skilja på snokar och huggormar, eftersom de kan vara rätt lika varandra.

Hot

Snoken är utsatt för flera typer av hot. Utdikning av våtmarker med minskad födotillgång har lokalt slagit ut arten. Antalet lämpliga äggläggningsplatser har minskat kraftigt allt eftersom antalet öppna gödselstäder och komposthögar i landskapet blivit färre. Försurningen kan lokalt slå ut amfibier och fisk med minskad födotillgång för snoken som följd. Stora vägbyggen mellan sommarens näringsplatser och vinterns övervintringsplatser kan slå ut hela populationer.

Artbevarande arbete

Idag pågår arbeten med att hjälpa snoken genom att skapa eller skydda bra övervintringsplatser. Genom tunnlar under vägar kan snokar och andra reptiler och groddjur passera utan att bli överkörda. Trivs snoken så visar det att miljön är frisk och rik.

Snoken är klassad som ” Livskraftig” enligt Artdatabankens röda lista.