Fäboden

I de skogsrika norra delarna av Sverige där fäbodar användes var tillgången på bördiga åkermark mindre än i södra Sverige. För att djuren skulle klara vintern behövde gräset som skördades runt gården sparas, samtidigt var det nödvändigt att djuren fick äta upp sig under sommaren. Det löste man genom att ta med djuren till sommarbete i skogen, en bit ifrån byn. 

Byns gårdar gick samman i ett fäbodlag och anställde fäbodpigor som skulle ta hand om djuren på fäbodvallen. I juni skedde buföringen då man gick tillsammans med gårdarnas kor, getter och får upp till fäbodvallen. Att gå gemensamt var viktigt, ingen fick komma före de andra till sommarbetet. 

Livet som fäbodpiga, ost och kulning

Fäbodpigornas dag började tidigt på morgonen, först skulle djuren mjölkas och mjölkkärlen diskas. Efter det samlades djuren ihop för att tas med på vallning i skogen hela dagen. Ofta var det flera pigor som var anställda på en fäbod och som turades om att valla och att göra smör, ost, mesost och messmör. 

De ofta unga fäbodpigorna hade ett stort ansvar, det gällde att djuren inte kom bort eller togs av skogens rovdjur. Men att få klara sig själva på fäboden var också en frihet. För att kommunicera på avstånd blåste pigorna i näverlur eller kulade. Att kula är ett ord för att locka på boskap med sjungande röst, kulningen kunde höras till nästa fäbod så att fäbodpigorna kunde skicka meddelande till varandra.  

Folktro och vittror på fäboden 

Enligt folktron fanns det olika väsen som bodde i skogen och på fäbodvallen. Under vintern trodde man att vittrorna bodde på fäboden men att de flyttade ut under sommaren. Vittror var underjordiska väsen som var ofarliga så länge man inte irriterade dem. 

Fäbodens byggnader 

Det fanns olika typer av fäbodar men den vanligaste, långfäboden, kunde ligga mellan några kilometer och flera mil från hemgården. Fäboddriften var som störst på 1800-talet.  Skansens fäbod visar livet på en långfäbod på 1910-talet. Vid den här tiden hade antalet fäbodar minskat och större mejerier hade tagit över marknaden för ost- och smörtillverkning.

En fäbod bestod av flera byggnader som hade olika funktioner. Det fanns fähus för djuren och lador där höet förvarades. I eldhuset sov fäbodpigorna på enkla träbritsar med granris som madrass. Där fanns också en eldstad där mjölken värmdes för ystningen (osttillverkningen). Intill eldhuset låg mjölkboden där mjölkprodukterna förvarades. Mjölkbodens jordgolv var nersänkt för att det skulle bli svalare.  

Timrade hus och jordgolv 

Skansens fäbod består av två eldhus, en mjölkbod, en lövlada och sex små fähus på rad. Byggnader kommer från Älvros socken i Dalarna och Ovansiljanområdet. Fäbodens byggnader är timrade och omålade, taken består av dubbla rader brädor och golven är av jord. Eldhuset från Dovsbodarna är av ålderdomlig karaktär med årtalet 1659 inristat i en stock vid dörren. Mellan eldhuset och mjölkboden finns en svale, en takutbyggnad, och marken är täckt av flata stenar som bildar ett golv. 

Fram till 1938 fanns en annan fäbodvall på Skansen. Den uppfördes 1892 av timmermän från Jämtland.