Finngården

På 1200-talet bredde det svenska riket ut sig öster om Östersjön och omfattade Finland. Det fanns en tät kontakt mellan Sveriges västra och östra delar, och arbetskraft och kultur utbyttes. På 1600-talet flyttade många blivande skogsfinnar från Savolax i östra Finland till Sverige, bland annat Värmland.

Levnadsförhållanden och tillvaro

Under 1600-talet slog sig många skogsfinnar ner i gränslandet mellan Sverige och Norge. Flera orsaker låg bakom flyttarna, bland annat var man trött på krigen mellan Sverige och Ryssland som ofta utspelade sig på finsk mark. De behövde också stora landområden för att kunna svedja. Förflyttningarna uppmuntrades av Gustav Vasa och hertig Karl, som såg svedjebrukets möjligheter till nya skatteintäkter.

Områdena som skogsfinnarna sökte sig till hade mycket granskog och för att kunna odla marken krävdes en stor arbetsinsats där skogen först avverkades. Raka träd torkades för att kunna användas vid husbyggen. Året därpå skedde svedjningen, då skogen brändes av, ett slitsamt och farligt arbete eftersom det fanns risk att elden spred sig. För att undvika det konstruerades brandgator mellan marken och den kringliggande skogen, elden vaktades också noga. När jorden svalnat såddes svedjerågen som sedan skördades året efter, när den växt sig meterhög.

Utöver svedjebruk ägnade sig skogsfinnarna åt att jaga och fiska, man hade också kor samt odlade potatis och svedjerovor. Näverslöjden var viktig och skor, kontar, askar och andra föremål tillverkades av flätade näverremsor.

Finngårdens byggnader

Skogsfinnarna byggde sina hus av skogen som avverkades och gårdarna bestod av flera hus med olika funktioner. Byggnaderna på Finngården på Skansen är knuttimrade i en eller två våningar med vedtak. Det äldsta huset är en så kallad ria, som var ett slags ålderdomlig kombinationsbyggnad. I den kunde man tröska och torka säden, men även bo och leva. Finngårdens ria byggdes ursprungligen vid mitten av 1600-talet och uppfördes troligen som ett första hus på ett nybygge.

På Finngården står också en rökstuga, även kallad pörte. Stugan värmdes upp med en rökugn utan skorsten; röken steg upp mot taket där den la sig som ett moln innan den leddes ut genom en rökkanal i innertaket. Byggnadens stora stenmassa gjorde den till ett mycket effektivt värmemagasin som kunde hålla en jämn rumstemperatur på 15–20 grader under vintern med bara en enda eldning per dygn. På Finngården står också ett enkelt kokhus som sommartid användes till matlagning.

Gårdarna hade ursprungligen även en lave för bastubad. 

Finngården upprättas på Skansen

Artur Hazelius ville att Sveriges alla landskap skulle finnas representerade på Skansen och på 1890-talet tog han kontakt med medarbetare i Värmland för att få tag i föremål och byggnader från finnskogen. De anlitade medarbetarna, som kallades för skaffare, skulle hitta föremål och byggnader till lågt pris, helst skulle de vara gratis.

I Värmland hade Hazelius hjälp av folklivsforskaren Nils Keyland som efter Artur Hazelius död 1901 fortsatte samarbetet med Hazelius son Gunnar. 1901 gjordes de första inköpen av de byggnader som kom att bli Finngården på Skansen. Finngården uppfördes på Skansen under åren 1902–1904.