Guld- och silververkstaden

I verkstaden utfördes både guld- och silverarbete. I mitten av 1800-talet började allt fler få råd att köpa smycken, urbaniseringen hade satt fart och även den framväxande borgarklassen. Ofta hade kunden med sig ärvda silverföremål som gjordes om till nya, i mer modern tappning och stil. Halskedjor, ringar och armband tillverkades på beställning av den yrkeskunniga guldsmeden. Bland annat hade det börjat bli populärt att använda olika armband på samma arm – tidigare hade armband tillverkats i par, en för varje arm.   

Här tillverkades, precis som idag, stora mängder ringar. Tidigare hade vigselringar främst varit förekommande och populära hos adeln, men vid mitten av 1800-talet bar allt fler kvinnor både trolovningsringar och vigselringar. 

Guldsmeden tillverkade även bruksföremål och husgeråd som silverkannor, sockerskålar och bestick. Det var på mode att smycka sin klädsel så även silverknappar, hängslen med silverbeslag och hårnät med pärlor kunde beställas av den som hade råd. Förutom beställningsarbeten framställdes också lagervaror, som skospännen och snusdosor, som kunde säljas på den lokala marknaden. 

Innan det elektiska ljuset infördes placerades arbetsplatserna framför fönstret, dagsljuset fick styra arbetstiderna. Arbetsplatserna, som kallades för orter, var formade som en halvcirkel där hantverkaren satt i cirkelns nav. Framför sig hade han ett skinn som fästs i både bordet och i hans bälte, som fångade upp materialrester som filspån.  

Guldsverkstaden var en utpräglat manlig arbetsplats men även kvinnor kunde arbeta här. En änka kunde få driva verkstaden vidare efter sin makes död med hjälp av en gesäll och i historiska källor finns andra spår av kvinnlig verksamhet, men oftast noterades de inte av myndigheterna.    

Ett förändrat hantverk

Idag är guldsmedens arbete skilt från silversmedens; från att en guldsmed arbetade med både guld och silver är de respektive yrkestitlarna numera vigda åt sina respektive material. De ädla metallerna har i alla tider fascinerat människan och den traditionen att bära smycken kvarstår i vår tid, vilket till stor del upptar dagens smeders beställningsarbeten.  

Många tekniker och verktyg som än idag ingår i smidet sträcker sig så långt tillbaka som till medeltiden. Efter elektrifieringens intåg förenklades emellertid hantverket under 1900-talet, då exempelvis svetsning, borrning och polering gick från att ha varit manuella tekniker till att bli elektriska redskap. Under 1900-talets senare del blev industriell masstillverkning av smycken allt vanligare. Idag har främst silversmide fått sig ett uppsving, både som yrkesutbildning och som en fritidssyssla.  

Genom guld- och silververkstaden, där riktiga yrkesverksamma guld- och silversmeder kan visa och berätta om hantverket, vill Skansen verka för att hantverkskunnandet och det immateriella kulturarvet bevaras.     

Den effektiva silverpressen

Silverpressen i Skansens guld- och silververkstad är en skruvpress som troligen tillverkades 1846. Förmodligen är det den enda bevarade pressen av sitt slag.

I silverpressen förde man in silverplåtar som sedan pressades mot en stålstans, en slags form som gjöt plåten i olika utföranden. Det fanns stansar för föremål som ljusstakar, kaffekannor, fat och skålar. Till en kaffekanna pressades delarna separat och sedan klipptes överflödiga bitar bort. Därefter jämnades kanterna till och kannans olika delar löddes samman.

Själva pressarbetet var farligt eftersom det var lätt att komma i kläm. Silverpressen drevs av minst två arbetare, en person satt i ett hål på golvet för att passa in stansar och plåtar i pressen. Den andra skötte svängarmen som var 4 meter lång och vägde 100 kg. Vissa föremål behövde flera pressningar för att få sin avancerade dekor.

Så uppstod Skansens Guld- och silververkstad

Under 1930-talet togs de första spadtagen för att uppföra ett stadskvarter på Skansen. Under samma period hade Stockholms stad köpt upp många äldre hus när staden expanderade och skulle få plats för nya, större byggnader. Åren 1938–1939 skänktes ett hus från Bengt Ekehjelmsgatan till Skansen och blev sedermera platsen för vår guld- och silververkstad.    

Invändigt är verkstaden en fri rekonstruktion av guldsmedsmästaren Gustaf Möllenborgs verkstad som ursprungligen låg på Drottninggatan 14 i Stockholm. Året innan han avled, år 1850, tog hans gesäll Louis Constant Féron över verksamheten. 1927 upphörde verkstaden och ättlingen Carl Féron skänkte firma Möllenborgs inventarier och verktyg till Nordiska museet, som sedan blev grunden för inventariet i Skansens guld- och silververkstad.  

Sveriges mest produktiva guld- och silversmed

Gustaf Möllenborg föddes 1796 i Småland och i Dädesjö sockens i kyrkobok står det skrivet att modern var ogift och fadern okänd. Som 13-åring började han som lärling i Växjö för att sedan avancera till gesäll i Jönköping. Vid 21 års ålder började han arbeta som gesäll hos guldsmeden Gustaf Folcker i Stockholm och 27 år gammal blev han mästare. Hans mästarprov var en dekorerad kanna i silver.  

När Möllenborg öppnade sin verkstad hade han först två gesäller som anställda, men firman växte snabbt och på 1840-talet var hans verkstad den största i landet med 32 gesäller och 10 lärlingar. Möllenborg var en skicklig guldsmed som använde sig av ny teknik. När han på 1840-talet köpte in en silverpress kunde han öka kapaciteten och tillverka större volymer av pressade silverföremål.    

Om byggnaden   

Byggnaden uppfördes under 1700-talets första hälft. Ursprungligen var det ett mindre hus som var timrat, på 1770-talet byggdes huset till med en våning i tegel och fasaden putsades. I huset har det funnits arbetslokaler för av hantverkare på nedre botten. Till den övre våningen kom man via en trappa på husets baksida.