Om vådan av att väcka havsfruns avund
Det satt en flicka vid stranden. Den förbipasserande vandraren kunde på håll höra henne nynna en visa men i övrigt fångade hon inte hans uppmärksamhet. Han noterade att hon drömskt redde ut sitt hår med fingrarna, innan han svepte blicken vidare över havet och prisade Gud för att han skapat så fina försommardagar som denna. Havet var blankt som sirap och solen gassade från en klarblå himmel. Hela världen var förunderligt ljuvlig, tänkte vandraren. Sedan passerade han krönet och kunde inte längre se varken havet eller flickan.
Jungfrun satt ensam kvar. Hennes nynnande avtog och tilltog i takt med att hon trasslade ut sina ljusa slingor. Vattenytan krusades av en liten vindil. Hon blickade ut över vattenspegeln och letade återigen efter det segel som skulle förebåda hans hemkomst. Hennes fästman som hon väntat på i flera veckor nu. Vinden lekte i hennes hår. Solen gick i moln. Frånvarande drog hon handen i sanden och ritade en cirkel. Hon spanade åter mot horisonten och förvånades över att så många moln samlats så fort. Hon svepte sjalen om sig och nynnade högre.
”Jag skall ha blå linneklädnad på mig på vårt bröllop,” sa hon till en dunig mås som stod på en sten. ”Och han skall ha grön mantel och vara precis så stilig som jag minns honom. Oh, jag längtar så!”
Måsen var endast måttligt intresserad av detta anförtroende. Den vände ouppfostrat ryggen till och spatserade bort, trots att jungfrun fortsatte att tala om sitt förestående bröllop.
Vinden tilltog alltmer och sanden började yra. Vågornas kluckande fick en hårdare klang mot stenarna. Himlen var gråvit. Hon undrade om det skulle rulla fram väder från havet nu när han snart skulle komma hem. Hennes oro tilltog i takt med vinden och gjorde att hon satt kvar, nu i lä bakom ett stort klippblock. Den duniga måsen burrade ihop sig, lyfte från marken och var strax borta. Jungfrun förundrades över det hastiga väderomslaget och väntade ännu ett litet tag innan hon bestämde sig för att vandra hemåt. Hennes gång blev ryckig då vinden slet i henne och ville pressa henne mot bergsidan. Stigen som ledde bort från stranden var liten och slingrig. Vågorna piskade upp skum som skymde sikten och rossarna tjöt av ilska. Därför märkte hon inte trädet som föll över stigen förrän hon nästan var under det. Det var en stor fura och den rispade henne i ansiktet i det att hon kastade sig bakåt. Hennes kjortelfåll fastnade under stammen och hon var fjättrad. I samma stund ändrade vinden karaktär och en röst tycktes framtona i skyn.
”Du hulda jungfru, hånade den, du sitter här och väntar på din hjärtans kär! Vad har du gjort för att förtjäna att få honom tillbaka?”
Flickan blev nu för första gången rädd. Hon visste att om man hör havsfruns röst så är man illa ute.
”Oh havsfru som ropar på mig,” svarade hon, ”det är bara en ödmjuk önskan. Vi skall snart gifta oss, förstår du!”
Men havsfrun hade kluckat i takt med vågorna mot stranden och sett den vackra flickans trånande blickar ut mot havet. Hennes avund hade väckts då hon insåg att flickan hade mycket större chans att väcka ungersvennens längtan än hon själv hade, som det leda troll hon var. Ungersvennen var verkligen något att vänta på, högrest och stolt, trogen och godhjärtad. Flickan och ungersvennen var som skapta för varandra och var det något havsfrun inte utan vidare kunde finna sig i, så var det andras lycka. Därför hade hon hetsat upp sig så till den milda grad att havet nu piskades av gröna vågor och gammelfuran fällts. Flickan var nu i hennes våld och det tänkte hon utnyttja.
”Flicka lilla, varför skulle just du få ungersvennen?” frågade hon igen med vinande stämma.
”För att jag älskar honom och skulle vara honom en god hustru, blev det uppriktiga svaret.”
Detta gjorde dock havsfrun ännu argare och hon röt fram resten.
-”Jag ser ingen anledning till att jag skulle tillåta er att leva i kärlek. En sådan lycka har aldrig vederfarits mig!”
”Oh, snälla havsrå,” ropade flickan andtrutet, ty vinden gjorde det svårt för henne att få luft. ”Låt mig få min fästman så skall jag skänka något vackert. En röd mantel med guldtrådar, en sådan som jag har hört att kungen har. Jag svär vid min mors grav att jag skall sy dig en sådan mantel!”
Men havsfrun kände ingen uppriktighet, ty i hennes själ fanns endast svek och ränker. Därför bestämde hon sig omedelbart, att för all evig tid förvägra ungersvennen hans fästmö. Hon byggde upp ett raseri så stort, att bönderna flera fjärdingsväg inåt land skyndade att fösa korna in i ladan och låsa om dem. Det var inte gott att ha sina kritter ute i sådant väder, tänkte de, och tog skydd i storstugan. Men flickan var utlämnad åt vindens krafter och havets makter, ty hon hade råkat väcka havsfruns avund. Hon bad en bön mot den grå himlen men det enda svar hon fick från de sönderslitna molnen var en regnskur som förblindade henne. Rycken i kjorteln var resultatlösa och hon kom inte loss från trädstammen. Hon hörde ett mullrande i fjärran och såg nu med fasa en väldig våg forsa fram mot stranden där hon stod i sin litenhet. Hennes fingrar grep tag i en skreva i det att hon försökte blidka havsfrun med allt hennes sinne kunde komma på. Men intet hjälpte ty vågen närmade sig med hög fart och flickan klamrade sig fast i klippan. Hon tyckte sig se som vilda hästar i det framrusande vattnet och högst uppå böljan skymtade hon en grå gestalt som skrattade vilt. Gestaltens bruna hår var tång och i hennes öron hängde krabbklor. Hennes ögon brann som mareld och ur munnen kom ett tjut som isade jungfruns blod. Vattenmuren slog in över stranden och jungfruns alla sinnen fylldes av sälta då hon drogs med ut i djupet.
Den plötsliga åskbyn överraskade ungersvennen som fick brått med att ta in toppseglen och släppa i skot. Den lilla båten länsade en god stund undan vind innan vädret lugnade sig och blev lika meddelsamt som förut. Ynglingen var dock lågmäld och tyst under resten av färden ty han hade tyckt sig höra ett triumferande skratt i vindbyarna och detta fyllde honom med onda aningar.
Lång tid senare gick ungersvennen med tunga steg längs den lilla stranden. Överallt hade han sökt sin fästmö, jungfrun med det ljusa håret. Ingenstans stod hon att finna. Alla han spörjt hade nekat till att ha sett henne, alla utom en vandrare som påstod sig ha sett en drömmande flicka just på den här stranden. Därför hade han nu i flera veckor gått av och an längs vattenbrynet för att finna något spår. Därför gick han nu även denna dag och sökte bland stenar och snäckskal, vrakgods och tångruskor. Hans ögon for över grå klipphällar och solblekta grenar, blå musslor och bruna fjädrar. Hans dystra tankar avbröts då hans blick fångade en glimt i vattenbrynet.
”Vad månde detta vara?” mumlade han för sig själv i det att han vadade ut en bit i det ljumma solglittret. Kanhända är det bara solljuset som spelar mig ett spratt, tänkte han, men fortsatte ändå ut i knähögt vatten.
Där i gruset låg några pärlor och rullade i takt med dyningen. Ungersvennen letade i gruset tills han säkert hade fått med alla, så vadade han tillbaka upp och satte sig i en ljungkudde. Pärlorna sken vitt och silkeslent. De låg i hans hand som fulländade smycken. Han såg länge på dem i solljuset. Han tänkte på just ingenting. Trots att pärlorna var en smärre förmögenhet kände han sig helt fattig, för hans hjärta var tomt och inga tankar förmådde ta form i hans hjärna. Där flickans blå ögon skulle lyst fanns bara mörker. Där hennes röda läppar skulle skrattat fanns ingenting. En förmögenhet är inget värd om man inte har någon att dela den med. Tanken på flickans ögon bet sig ändå kvar. Då hennes mor dött hade flickans ögon fyllts till brädden av tårar som droppat ner på hans axel då han höll om henne i tröst och vemod. Tårarna hade gnistrat på hennes kinder likt solglitter på en vattenspegel. Då ungersvennen nu satt på sin ljungkudde kom det för honom en gammal sägen som hans mormor en gång berättat.
”Jo, må min själ flyga till Häcklefjäll om det inte är sant,” hade mormodern bestämt hävdat. ”Pärlor är smycken som endast den renaste kärlek kan skapa!”
Till ljudet av vågornas stilla frasande i sanden kom ungersvennen långsamt till insikt om att hans mormor hade haft rätt. Ju mer han betraktade pärlorna i sin hand desto mer övertygad blev han om att det var tårar från hans hjärtas kär, som med tiden och vågornas gång blivit de pärlor han nu funnit. Han förstod nu att flickan blivit tagen av havsfrun och att hon, såvida han inte lyckades blidka detta leda troll, var försvunnen för honom, för alltid. Han grät bittert och förbannade det öde som dömt honom till evig ensamhet.
Men tiden gick och ungersvennen, som fortfarande var rask och hoppfull som unga män plägar vara, började fundera på om det ändå inte fanns en chans. Bilden av jungfrun var fastbränd på hans näthinnor och lämnade honom ingen ro. Ingen annan mö i trakten väckte hans håg och han blev alltmer rastlös. En gråfrisk dag fattade han beslutet att vandra iväg från hemtrakten för att finna någon som kunde ge honom ett råd om hur han skulle få sin lycka tillbaka. Han packade sin ränsel med en bit bröd, lite torkad fisk och de pärlor han hittat på stranden. I många dagar gick han norrut och passerade fiskelägen och byar, betesmarker och slåtterängar. Han trampade de vägar som följde havet och sov i lador och stugor under regniga nätter, eller under en gran om vädret tillät. Ynglingen spanade in i ögonen på alla han mötte, för han var viss om att han skulle igenkänna den person som kunde ge honom svaret på hans fråga. Och helt säkert, den tredje söndagen den hösten bankade han på porten till en liten välhållen gård i skuggan av ett högt berg. Huset var i gott skick och katten på trappan var fet och välmående. Den nymålade porten öppnades och en liten skinntorr gubbe bjöd honom in.
”Guds fred i stugan,” hälsade ungersvennen i det han steg in i rummet. Då han vant sig vid det skumma ljuset från elden såg han att det även satt en gumma vid härden. På soffan satt även den ljuvligaste lilla tös han sett.
Gumman nickade närsynt åt honom och fortsatte sticka. Den lilla flickungen ställde fram en mustig soppa och ett krus öl åt honom. Han log åt henne, ty hon var verkligen söt med rosiga kinder och uppnäsa. Gubben slog sig ner mitt emot honom och satt tyst medan ungersvennen åt. Då han var klar talade gubben.
”Du vill ha min hjälp! Vad kan du ge i gengäld?”
Den reslige fiskarpojken undrade över hur gubben kunde känna hans trångmål? Han blickade in i gubbens visa, pliriga små ögon. Han förstod att det inte var nog med att erbjuda sig att ta hand om gården, för det kunde paret klara själva. Allting hos dem tydde på att de var fullt kapabla att ta hand om sig själva, den tid de hade kvar. Och den tiden var förvisst ungersvennen kunde bedöma inte så lång, gumman hade en otäck hosta och gubben hade hälta. Han kände att han kunde tala uppriktigt med det gamla paret.
”Tösen,” frågade han, ”vart skall hon ta vägen då ni är borta?”
Gubbens ögon glimmade till och han tittade menande på den yngre mannen.
”Så du menar att jag skall ta henne med?”
”Så torde det bli, om allting skall lösa sig till det bästa. För fem år sedan fann vi henne på stranden och sedan dess har hon bott hos oss, trots att hon är från havet kommen. Det kan inte vara så länge till. Lilla mor är gammal och vi skall snart vandra på andra sidan, hon och jag.”
En lång tystnad följde. Tösabiten satt nu i gummans knä och ungersvennen tänkte att det nog inte var ett så stort ansvar att bli fosterfar åt den lilla, så rådig som hon verkade vara.
”Har du gjort smycket än?” Gubbens röst var knarrig. ”Annars lär du nog inte blidka henne, havsfrun, trots att du tagit hand om hennes dotter.”
Morgonen därpå vaknade ungersvennen i ett tomt rum. Endast tösen satt på soffan och väntade på att han skulle stiga opp. Han frågade henne var de gamla var men tösen blickade bara trosvisst in i hans ögon och räckte honom en skopa vatten att dricka. Då de gick ut ur stugan och hade vandrat en bit såg ungersvennen tillbaka mot stugan. Den tyckte honom helt plötsligt fallfärdig, skorstenen hade rasat in och flera tegelpannor saknades. Porten hängde snett och trappstegen var skeva. Fönsterrutorna var borta och en korp kraxade över taket. Hade de gamla gått över gränsen under natten? Eller kanske tillochmed…. innan han kommit? Han rös och tänkte att han nog inte ville veta hur det egentligen förhöll sig med den saken. Budskap från andra sidan var det bäst att förhålla sig passiv till.
Tösen och den unge mannen vandrade neråt havet till en stilla vik. Måsarna skränade över en delad måltid. Medan lillflickan åt en bit bröd började ungersvennen tvinna en tråd av växtdelar. Då han var klar hade tösen somnat och han bredde sin mantel över henne. Medan solen steg på himlen förfärdigades under hans fingrar ett halsband. Han märkte att vågorna hade börjat klucka allt högre och oftare.
”Nu är du allt nyfiken, havsrå,” sa ungersvennen. ”Kom och se vad jag har till dig, om du ger mig det jag vill ha i utbyte.”
Böljorna brusade i sanden och träden vajade i vinden. Förvånansvärt snabbt hade en frisk bris blåst upp och smekte ynglingens fagra ansikte där han stod en bit ut i vattnet.
”För en tid sedan tog du min älskade ifrån mig,” ropade han. ”Hon satt i din bur och grät stora tårar. Tårarna slipades av sanden till de vackraste pärlor, och dem vill jag nu förära dig om bara du låter mig få min fästmö tillbaka.”
”Pärlor har jag redan gömt i musslorna på havsbottnen,” bubblade svaret mellan stenarna. ”Varför skulle dina smycken vara värda din fästmö?”
”För att de är skapade av äkta och sann kärlek, det kan inte ens du förneka. Om jag skänker dig detta halsband måste du sända henne tillbaka, hel och levande, sådan är kärlekens lag och den kan du inte råda över.”
Ett morrande steg mellan klippblocken. Nu tilltog vinden och rasslade i snäckskalen. En stund tycktes det ungersvennen som om havsrået funderade över en utväg, men tillslut måste hon ge tappt. För sant är visst att kärlekens lag kan inte ens havets härskarinna undkomma.
Surmulet samlade nu havsfrun de besvikna molnen och piskade regn i ungersvennens ansikte, som för att protestera. Ungersvennen stod ståndaktigt kvar och slungade så med kraft ut det vackra halsbandet i de gröna böljorna. Det fräste då det träffade vattenytan och med ens blev havet stilla igen. Då ungersvennen såg sig om märkte han ett bylte som låg i vattenbrynet en bit därifrån. Han skyndade dit och ropade sin älskades namn. Hans hjärta fylldes med glädje över att de nu äntligen skulle få vara samman. Men då han nalkades henne blev hans steg tvekande och den sista biten gick han långsamt emot henne, inte rädd, men gripen av en underlig föraning. Hennes skuldror skakade av gråt och hennes toviga hår dolde hennes anlete. Han grep om henne och blev förfärad över att hon kändes så späd i hans armar. Alls inte slank och med raka lemmar som innan, utan krokig och bräcklig. Då hon lyfte huvudet föll håret undan och han såg att hennes förut så unga och åtråvärda ansikte nu var rynkigt och grått. Håret var vitt och tunt och hon talade med bruten stämma.
”Lämna mig här! Låt mig vara. Låt mig dö. Gå och finn dig en annan käresta! Jag har blivit gammal och grå under den tid jag vistas hos havsfrun. Ty sant är, att en dag i hennes rike är som hundra dagar här hos dig, min kära.”
I detsamma hördes ett triumferande skratt eka mellan klipporna. I skrattet doldes all världens gemenhet och snikenhet. Havsfrun hade gjort sitt yttersta för att förvägra dem kärleken.
En lång stund var ungersvennen förstummad. Han sökte i fästmöns ansikte och kände igen vissa drag, men hennes kinder hade förlorat sina rosor och hennes läppar hade mist sin fyllighet. Hans ögon sökte till sist hennes, och där äntligen, fann han, bakom all sorg och förtvivlan, den isblå glimt av livslust som han mindes så väl. Hennes sinnelag var fördunklat av ålderdomens plötslighet, men hennes ögon hade alltjämt kvar sin glans. Ungersvennen kände en stor värme välla upp i bröstet och han sa nu med fast övertygelse:
”Jag älskar dig likväl! Du må vara gammal och ej längre fruktbar, men du är ännu samma jungfru som jag lärde mig älska och vars ansikte jag så ofta sett i böljan blå då jag saknat dig.”
”Det är riktigt,” svarade den gamla jungfrun, ”att jag ofta sett på dig genom vattnet och nu på land synes det mig ännu vackrare med gröna träd och fågelsång än jag mindes det. Mitt hjärta fylls av lycka över dina ord. Tänk att vi ändå kan leva samman, du och jag. Vi skall nog råda oss, även om det blir lite knapert i pengapungen.”
Ynglingen log och stack handen i lomman. I hans valkiga näve låg nu den vackraste pärla jungfrun sett.
”Trots att havsfrun är en sådan gemen varelse, lyckades jag ändå lura henne på en pärla,” sa ynglingen stolt. ”Och nu lovar jag dig, min kära, att aldrig någonsin skall vi ge oss ut på havet eller ens vandra i havsvatten igen, förty nu är hon riktigt ond på oss.”
”Det skall nog gå,” sade den gamla jungfrun. ”Det enda jag sörjer är att jag nu i min ålderdom aldrig kommer kunna ge dig några barn.”
”Åh, min vän, jag glömde ju alldeles, den saken har jag redan ordnat.” Vid dessa ord gjorde den gamla skönheten stora ögon, men hennes ögon log då ynglingen berättat om tösabiten och de var båda eniga om att ägna sina liv åt sin nyfunna lycka och sitt barn.
Då de vandrade bort över klipporna vände sig ynglingen om en sista gång och skådade ut över den blå oceanen.
Det här är sista gången jag ser havet, tänkte han. Jag kommer känna det svårt att inte längre ha dess tröstande närhet och eviga brus i mitt liv.
Han såg på sin fästmö och den unga tösen som gick och höll varandra i handen. Den gamla gick med lätta steg och hennes vita hår lyste i solglansen. Tösen pratade oavbrutet och de skrattade åt en fjäril.
”Men,” mumlade ungersvennen vidare i det han vände sig mot land, ”det är ju inte alltid man både återfinner en gammal kärlek och blir far på samma dag!”
Text: Linnéa Jägrud
