Jätte

Störens försvinnande – och återkomst?

Atlantstören (Acipenser oxyrinchus) är en fascinerande art som kan bli både stor och gammal. Historiska uppgifter antyder att arten kan bli 120–140 år gammal, mer än 500 cm lång och väga mer än 600 kg. Denna fredligt sinnade urtidsjätte hör egentligen hemma i svenska vatten. Vi utrotade den för hundra år sen. Nu skall vi få tillbaka den.

Historien om atlantstörens försvinnande är ett bra exempel på ett fenomen som forskare brukar kalla för ”shifting baseline”, alltså en skiftande baslinje. Det är när ett tillstånd i naturen har förändrats så mycket så att vi människor glömmer att det inte alltid har sett ut så som det gör idag. Stören fanns här, men vi utrotade den för så länge sedan att vi har glömt bort dess existens. Därmed framstår dagens störfria stora älvar som ett referensvärde, något som är felaktigt.

I många hundra år var störens vandring uppför älven en möjlig och eftertraktad källa till mat. Eftersom den kom punktligt varje år, den simmar långsamt, den är stor och den är god, så var det en tänkbar födokälla för de människor som bodde längs älven fram till tidig medeltid. Även om den var svår att fånga så var det visst värt jobbet eftersom det kunde ge mycket mat under lång tid. Fynd av stör i arkeologiska utgrävningar har gjorts i Gamla Lödöse, där benplattorna från fisken användes i smycken och kammar.

Det finns en bevarad historia från ett intyg skrivet av en präst år 1432. I brevet framgår att en fiskare en gång fått en stör i Göta Älv. Fiskaren, Svenung i Torp gingo då till Bohus Fästning med fångsten, för enligt historien var konung Magnus Eriksson just då på besök där. Den enkle Svenung i Torp förlänade konungen denna praktfulla stör. När Kung Eriksson ville betala fiskaren i kläde, svarade denne att han alls inte ville ha tyg, utan i stället ett bönebrev. Kungen upprättade detta och Svenung i Torp gick till fru Kristina i Haneström med brevet. I dokumentet framkom att han fått rättighet att fiska och lägga nät nedströms de stora fallen vid Lilla Edet. Detta genidrag av fiskaren gjorde sannolikt hans och hans ättlingars liv mycket lättare, eftersom de därmed kunde räkna med att få lax varje år.

I mitten av artonhundratalet var fisken sannolikt ovanlig, eftersom fiske hade pågått i hundratals år. När Göteborgs Naturhistoriska Museums nitiska och duktiga tjänstemän gick ut och fångade in juveniler och adulter på 1880-talet, var beståndet på upphällningen och den sista fisken på Västkusten landades i Grebbestad 1947.

Vi har alltså därmed utrotad en art som på många sätt varit en stor del av vår historia. Denna kulturbärare som blir enormt stor och gammal, men som reproducerar sig så långsamt att den var lätt att fiska ut. Inte nog med att vi utrotade den. Vi glömde dessutom bort att den fanns, så sveket var dubbelt. Dags att åtgärda detta!

Text: Linnéa Jägrud

Läs mer om hur stören ska återintroduceras i Göta älv

Jätten delar den svartbenta strandpiparens och atlantstörens öde

Utställningens väsen har inte rödlistats av SLU Artdatabanken och de finns inte heller med i den officiella svenska rödlistan. Den officiella rödlistan är en sammanställning över enskilda arters hotstatus. Rödlistan är ett av de underlag som används för att göra prioriteringar inom naturvården.

Bedömningarna görs utifrån kriterier som utvecklats av den internationella naturvårdsunionen (IUCN). Arterna klassificeras i kategorier, där de arter som inte bedöms vara livskraftiga rödlistas. Att hamna på rödlistan innebär alltså inte automatiskt att en art är hotad. En art bedöms bara vara hotad om den hamnar i någon av kategorierna sårbar, starkt hotad eller akut hotad.

I den senaste rödlistan från 2020 klassades 4 746 av 21 740 bedömda arter som rödlistade, varav 2 249 arter som hotade. Bland de rödlistade arter som är knutna till havsmiljön finns Östersjötumlare, ål, havsnejonöga och ejder. Nästa rödlista publiceras 2026.

Ett exempel på en art som bedöms som nationellt utdöd i Sverige är svartbent strandpipare. Även atlantstören bedöms som nationellt utdöd, men det kan komma att ändras. Efter att ha varit försvunnen i över 100 år pågår nu, som du kan läsa om ovan, ett försök med återintroduktion av atlantstören i Göta älv och Nordre älv.

SLU Artdatabanken leder arbetet med att ta fram den svenska rödlistan. Läs mer om den svenska rödlistan och hitta till aktuell artinformation om rödlistade arter