Rådaren
Första gången hon bemödar sig med att betrakta de femfingriga, klåfingriga, är vid ritualen. Då är hon ännu ung, hennes bruna kjol räcker henne bara till knäna, och håret är axellångt, tjockt och myllafärgat. Ritualen väcker hennes nyfikenhet och hon dras till trummornas rytm och bronslurarnas mäktiga brölande. Ljudet från lurarna ger återklang inom henne, som något hon har väntat på men inte visste att hon åtrådde. Processionen kommer från kullen, där de där figurerna visst nog har bott ett tag, hon har inte tittat efter så noga. Denna kväll står månen i sin fulla prakt. Raden av femfingriga kommer två och två, och längst fram tråder en ung man. Han är ung och välväxt och hon tycker att han är attraktiv, för att vara en femfingring. Han svajar en aning och snubblar lätt där han går, men ryggen är rak och pannan ljus. Hans hud är målad med symboler som hon känner igen från solens gång och månens rytm. Det vet hon, eftersom hon är en mästare på att läsa naturens tecken.
När processionen nått mossen, ställer sig de två bronslursblåsarna bredvid trumslagarna, och fortsätter sitt suggestiva spelande. En kvinna med fjäderprydd huvudbonad talar högt för alla de andra, men orden har ingen betydelse för hon som vakar i vätan.
”Makter vid mossen, vi åkallar er och ber ödmjukt om god årsväxt! Som ett tecken på vår tillbedjan ger vi er denna unga man. Kommer du av fri vilja?”
”Ja.” Hans röst sluddrar lite men han tvekar åtminstone inte. Hon är fortsatt fascinerad av bronslurarna och trummorna. De drar i henne och lockar henne att komma närmare. Vad femfingrarna egentligen vill och ber om är henne helt egalt, eftersom de inte är under hennes beskydd. För att vara det, behöver man vara en del av våtmarken och dessa figurer är inte det. De är inte liksom brushanen, grodan eller fladdermusen komna av naturen. Därför ryms de inte på den plats där hon hade haft ett hjärta om hon vore en människa. Lite intresserad blir hon dock när fjäderkvinnan lägger en snara om halsen på mannen och drar åt hårt. I handen håller prästinnan en glänsande kniv.
”Åh makter och välvilliga gudar i mossen. Här kommer ert offer. Tre gånger död, till er ära. Må hans blod falla er i smaken.”
Utan vidare skär fjäderkvinnan halsen av mannen, vars kropp redan rycker av snarans kraft. Hans gurglande försvinner när han med en kraftig knuff stöts ner i vattnet. Där nere hamnar han helt under ytan och vattnet tränger in där blodet flyter ut. Hon känner smaken av det röda och vämjs av den eftersom det inte hör hemma här. Våtmarken har sin gilla gång och blod är sällan en av den, speciellt inte om det kommer från dessa femfingriga. De har helt missförstått vad makterna i mossen vill. Det vet hon, för hon är den mäktigaste av makter. När bronslurarna och trummorna försvinner, gör även människorna det. Det blir äntligen tyst och mörkt igen, även om hon fortfarande känner både smaken och lukten av blodet. Hon ser genast att han kommer att gå igen. Hans ande är kvar och svävar oroligt omkring, vankelmodigt som vet den inte vart den skulle gå. Hon hade lätt kunnat hjälpa honom att få ro, men ids inte. Vänder ryggen åt hans ande och lyfter upp en salamander, som ömsint läggs tillrätta under en värmande gren, innan hon går för att se om kärrsnäppan har kommit ihåg att vända sina ägg. För henne är våtmarken oändligt mycket viktigare än några människor.
Så går solvarven. Så går månvarven. Tiden har ingen betydelse, endast ljuset och mörkret, kylan och värmen spelar roll. Om sommarnätterna får hon fart på sitt kärl, ett föremål som femfingringarna skulle kalla för kittel, eller möjligen urna. Det är från början en sten, som holkades ur av isen och lämnades här på mossen. Hon minns det inte, men det var faktiskt i denna kittel hon själv kläcktes. När stämningen är rätt och kraften strömmar igenom henne, skapar hon själva dimman i kärlet. De vita slöjorna växer ur hennes nynnande och ur själva vattnets styrka. Väller ut över kanterna och sprider sig åt alla håll. Driver omkring i luften och leker med luftlagren. Stiger och sjunker i takt med hennes mumlande sång, så stilla men ändå ostoppbar. Dimman bringar väta åt mossen och bibehåller livet i våtmarken. Ömsint skapar hon vitmossan, lägger den på hög så att myren får sin form. Sätter på tussarna på tuvullen. Vrider grenarna på tallarna, noga och med tålamod. Hon bygger våtmarken. Hon brygger våtmarken.
Årstiderna andas sin egen rytm. Ägg kläcks och tranor sjunger. Snö faller. Orrar spelar och fladdermöss ilar ljudlöst i sin snabba jakt på mygg. Hon betraktar trollsländornas parningslek och vet att den är både död och liv på samma gång. Dagsländorna är hon särskilt förtjust i och brukar ligga på rygg i den välbekanta fuktiga vitmossan och titta upp mot deras dans. Ibland roar hon sig med att blåsa på dem, varpå de stiger högre än tidigare och kanske rentav skymtar en sjö i fjärran.
Det bor några älvor här. Hon delar denna plats med dem och de har alla så gott om utrymme att de aldrig behöver trängas. Hon vet att de trivs särskilt mycket i dimman som hon brygger fram, men hon har allt sett att de kan dansa även utan den. Hon vet inte just hur många de är, eller varifrån de kommer. De har varit här lika länge som hon, men de sover om vintrarna, djupt nere under martallens rötter. Själv är hon uppe även i den mörka tiden. Det finns så många som behöver hennes hjälp även då. Haren skuttar fram i det bleka dagsljuset och letar efter något ätbart. Den förvirrade fjolårskalven får en smekning bakom de outvecklade älghornen. Den lugnas av det och blickar med bruna ögon upp emot henne där hon står. Hon visar den fram till tallens skott, varpå den tacksamt gnager i sig det den hittar.
Mossliket flackar fortfarande omkring. Hennes kjol går henne nu ner till halva benen och håret når henne långt ner på ryggen. Många ljusa och mörka årstider har gått, men mosslikets ande velar fram och tillbaka över tuvorna. Han verkar vara kvar så länge som hans kropp är kvar. Det blir lång tid, eftersom kroppen föll ner i en djup håla och täcktes med vegetation. Där nere bevaras hans jordiska kvarlevor mycket länge. Med tiden lär hon sig att känna viss sympati för honom, han är ju trots allt inte född här och hade kanske en gång tänkt sig ett liv och sedan en död. Nu är han inte död, men heller inte levande. Hans själ syns som ett ljus i mörkret. Ett bloss som irrar. De femfingriga kommer ibland till mossen, men verkar skrämmas av andens flackande, det ödsliga ljudet här, och det faktum att hon drar ner deras fötter i sumpet medan de går. Hon brukar roas av att hålla fast dem i dyn en stund, innan hon släpper deras skodon med ett slurpande ljud. Det fungerar alltid, och hon får dem att lämna våtmarken så fort benen bär, medan hennes skratt kluckar som orrens spelande.
Det händer plötsligt. En mulen dag står en grupp femfingriga med mätinstrument, papper, penna och lysverktyg i händerna. De pekar och pratar och hon bryr sig inte om dem, förrän ett par dagar senare, när de återkommer. Nu kommer de i grävmaskiner. Hon vet inte vad det är först, men de säger de orden.
”Gräv ett rejält dike här, rakt över!”
”Kör grävmaskinen här!”
”Dika ur mossen.”
”Ja, och så torrlägger vi det här sumphelvetet och kan anlägga en åker.”
”Det blir bra. Vi måste maximera vinsten åt bolaget.”
Hon rynkar sina tofsiga ögonbryn. Det här tycker hon inte om. Hennes hår har numera slingor av grått men hon är synnerligen vital och frisk. Hon hukar bakom bästa martallen och betraktar männens göromål i några solvarv. Hennes klor river fåror i barken och tallen gråter kåda. Först är hon inte säker på vad hon skall göra. Men grävmaskinen slafsar sig framåt och karvar upp hennes arbete. Lägger omsorgsfullt byggda tuvor i en kladdig hög. Kör över salamanderns ägg och krossar snoken på sin väg. Djupa körspår skapas och diket börjar ta form. Hon märker genast hur vattnet sjunker. Motvilligt tvingas vitmossan att släppa taget om det livgivande vattnet. Torven torrläggs och utsätts för den obamhärtiga torkan. Hennes hud flagnar och hennes läppar får torrsprickor. På bara några solvarv får hon fler grå hårstrån än hon kan räkna. Maskinen har börjat gräva där mossliket låg begravt. Hans ande flackar oroligt omkring och hon ömkas honom. När natten kommer och hans kropp ligger uppgrävd och torrlagd, lindrar hon andens plåga genom att sjunga honom över till andra sidan. Hans tacksamhet är stor och hans lättnad enorm.
Innan solen går upp hoppar hon närmare den stora maskinen. Den är tyst och mörk nu, när inga femfingriga finns i närheten. Hon vet att de inte kommer att komma förrän en bit efter gryningen. Hon stryker med handen över metallen och känner dess hårda kyla. Dess oliv. Då förstår hon att detta inte är någon levande varelse, utan ett livlöst ting. Hon letar med myllafärgade klor och hittar sladdar som hon drar ut. Knappar som rivs loss, pumphandtag som vrids av och lyktor som splittras.
Den dagen står grävmaskinen still. Hon förstår nu vad det är hon skall göra.
”Vad är det för fel här?”
”Sabotage!”
”Vem har gjort detta?”
”Ring efter verkstadskillarna, de måste komma hit och fixa.”
Hon hör inte eftersom hon har glidit till våtmarkens andra sida för att finna de hon delar platsen med. Hon finner dem i väster, dit de tagit sin tillflykt.
”Vi är rädda!”
”Det är hemska bullrare!”
”Vad skall vi göra?”
På sitt ordlösa vis förklarar hon att hon enkelt lyckades göra sönder den ena maskinen. De behöver bara fortsätta så natt efter natt, så kan de åtminstone fördröja grävandet. Kanske ger de femfingriga upp? Hennes budskap ger dem hopp. Hon ser kampviljan tändas i deras skiftande ögon som skiftar från vitt till svart. Från oskydligt till hämdlystet. De knyter händerna och tar ett fast tag i varandra. Tillsammans är de starka och gemensamt skall de mota bort de femfingriga. De främmande. Med lockarna dansande går de i små grupper närmare de stora vidundren. Medan den stora ljusa har varit framme har människorna lagat sina maskiner, som nu matar vidare och gräver, förstör, plundrar och krossar. De dränerar ytterligare tre trädlängder innan den stora ljusa sjunker bakom horisonten och den skimrande månen stiger. Då tassar älvorna och mosekonen fram sida vid sida. De närmar sig de två stora maskinerna och ger sig på dem. Hon häller vatten in i alla öppningar hon kan hitta. Älvorna har flinka små fingrar och snor omkring runtom och ovanpå maskinerna. De rycker och drar i allt de kan hitta. Stampar och hugger med stenar. De snor ihop hårstrån i urstarka slingor och binder fast allt de kan se i ett enda sammelsurium. Det är nästan munter stämning i mossen, när natten ändas och dagen randas. Då gömmer de sig bakom tuvorna och väntar med beslutna leenden.
”Vad är det här?”
”Vad har hänt? Kladdiga trådar överallt? Klibbigt!”
”Vem har hällt vatten i förgasaren?”
”Motorn startar inte! Batteriet står och sprakar och hydrauloljan är uttömd. Vi måste få hit verkstadskillarna igen.”
”Chefen blir inte glad.”
”Jäkla ungar! Vi får ha vakter här inatt!”
Så blir det. Älvorna vilar borta hos sig, och själv söker hon ly under sin favoritgran, den med de stora grenarna långt ner mot marken. Hon sveper in sig och somnar, med en beslutsamt drag över ansiktet som är fjälligt av torka och vars läppar har spruckit.
Natt igen. Två väktare med batonger traskar fram och tillbaka.
”Tråkigt jobb det här!”
”Ja, men bra OB-tillägg!”
”Hur går det med frugan då?”
”Jovars. Men sen ungarna kom så blir det lite kyligt i sängen, om man säger så.”
Den unga sparkar på en tuva.
”De fick visst grävt åttio meter igen idag, trots strulet imorse.”
”Konstigt det där, med att maskinerna går sönder.”
”Ja, man kan nästan tro…”
”Tro vad? Hallå?”
Den äldre följer den yngres blick och hans ansikte ljusnar.
”Det var som sjutton! Vilka är de?”
”Hörrni, töser! Inte skall ni gå sådär lättklädda här!”
”De kommer hitåt!”
Den yngre skrockar belåtet grymtande och går flickorna till mötes. Den äldre följer honom och ser mot de dansande kvinnorna. Håret svajar i luften och de hoppar lätt över tuvorna, som vore de övernaturliga. Men sånt trams tror han inte på. Kollegan och han har helt enkelt en sanslös tur!
”Vänta på mig!”
Den yngre är redan framme vid den första flickan, en blond skapelse, vackrare än något annat. Hon lägger armarna om honom och kysser honom. Han ler mot sin äldre arbetskamrat och besvarar sedan kyssen. Lyfter upp flickan och snurrar henne runt, varpå hennes vita tyllkjol visar att hon inget har under. Den äldre når fram och möts av två kvinnfolk, den ena rödhårig och den andra med ett brunt ostyrigt burr.
”Hej. Vilka är ni?”
”Bry dig inte om det. Kom och dela natten med oss! Vi är så ensamma här ute och är hungriga och lystna.”
”Hungriga och lystna. Det låter bra.”
Han greppar om livet på den närmsta och tar ett par klumpiga danssteg. Fler flickor kommer till. De tränger sig närmare och vill komma honom inpå livet. De trängs och trycker och helt plötsligt får han svårt att andas. Han ser sig om efter kollegan och ser honom ligga på marken med tre töser över sig. Den ena flickan klöser honom på bröstkorgen och blodet sipprar fram. Mer ser inte den äldre, för nu är det väldigt många som tränger sig inpå. Han snubblar bakåt men kommer ingenstans.
”Kom. Vi är hungriga och lystna på människor.”
Den rödhåriga skrattar högt och hennes tänder blottas. Med fasa ser den äldre väktaren att tänderna är taggiga. Plötsligt känner han någon riva honom djupt i ryggen. Och en annan i sidan. Framför honom står den rödhåriga med tänderna redo. Hon kastar sig fram och tar ett rejält bett av hans överarm. Smärtan sköljer över honom och han skriker av skräck. Bakom honom sliter någon av honom ett stycke av huden. Han känner att musklerna motvilligt släpper ifrån sig sitt skyddande hölje. Det gör fruktansvärt ont! Han slår runt sig men övermannas. Sjunker ner på knä, nedtryckt av armar och tänder, smärta och händer, snärjd av hår och skrämd till vettet. Innan han förlorar medvetandet hör han en äldre kvinnas skallande hämndlystna skratt.
Hon låter älvorna ha sitt roliga. Ensam saboterar hon maskinerna ännu en gång. Manar dem ner i vätan, ser till att de sjunker riktigt långt ner. När solen stiger syns bara halva förarhytten, resten ligger nere i torven.
”Vad är detta?”
”Fy för den lede! Vad har hänt här!?”
”Blod överallt! Köttslamsor!”
”Ring polisen. Väktarna har blivit mördade. Vad gör du, står du och spyr?”
Hon ser dem ulka. Hör dem försöka förklara vad som har hänt. Gestikulera med vevande armar. Upprört vanka fram och tillbaka och tala med stora ord som inte innehåller något.
”Våtmarken är förhäxad! Vad är det här för ställe? Natt efter natt går maskinerna sönder. Snärjs in i hårstrån. Fastnar i torven.”
”Imorse hittade jag båda maskinerna långt nerkörda i dyn.”
”Och väktarna. Helt…sönderslamsade…Jag har aldrig i mitt liv sett något värre!”
”Vi borde inte vara här!”
”Du har rätt! Platsen är förtrollad! Jag vill inte jobba här!”
”Inte jag heller. Jag tänker tala om för alla att den här platsen är helt livsfarlig.”
”Ledsen chefen. Jag säger upp mig! Jag vill inte vara här en minut mer!”
”Stanna, era veklingar! Det är jag som är er chef!”
”Inte nu längre.”
Hon ser flera av männen ta sina ryggsäckar och gå. Tyst smyger hon närmare han som är den som bestämmer. Han står och talar till männens ryggar och ser inte att hon kommer tätt inpå honom. Hon gör sitt gamla stöveltrick, men denna gång släpper hon inte taget.
”Hjälp! Hjälp mig då! Jag sitter fast i dyn! Någon drar ner mig! Men spring inte då! Hjälp mig loss! Jag sjunker djupare och djupare och… Hörrni, stanna! Hjälp!”
Männen flyr hals över huvud. Våtmarken kommer snart att vara tom, sånär som på chefen, som fäktande försöker komma loss men som inte har skuggan av en chans. Hennes grepp är hårt som sten. Hårt som vinterkylan en stjärnklar natt. Hårt som tidens tand. Med vassa klor och starka armar tvingar hon ner honom i mossen och dränker honom snabbt och effektivt. De sista av de springande männen slänger en blick över axeln och ser en lång kvinnogestalt med gråsprängt hår som trycker ner chefens huvud under vattnet. Hon bär en mossklädd kappa och eftersom hon är så fruktansvärt vred, så lyser hennes ögon elakt av hämndbegär och hat. Hon fräser åt männen, som för all framtid skall tacka sin lyckliga stjärna att de kom levande därifrån. Ryktet kommer gå om denna plats som totalt fördömd. Ingen människa kommer våga sig hit på lång lång tid och den förjordade mossen får ligga där den ligger. Man kommer omnämna platsen som ett sumphelvete som ingen vill ha. Ingen förutom de som bor där, förstås, men det skall dröja lång tid innan människorna inser det.
Det blir åter tyst. Myrmarksmoran lämnar chefens kropp åt asätarna. De skall ju också ha något att äta. Därefter vilar hon under granen i ett månvarv eller två, innan hon tar tag i att bygga upp mossen på nytt. Salamandrarna lägger nya ägg. Brushanen burrar upp fjäderdräkten i lek. Tranorna sjunger. Nattflyn cirkulerar över något som en gång var en grävmaskin. Hon lyckas få ett storlomspar att häcka i en öppen vattenyta hon har skapat i mitten och sitter ofta och lyssnar på deras sällsamma sorgesamma sång. Hon formar tuvor och mossformationer. Vrider tallarnas stammar noggrant och försiktigt. Visslar på vinden så att fågelungarna skall ha lättare att lära sig flyga. Hon hjälper snoken att ömsa skinn. Älvorna ser hon ibland, de verkar ha kommit närmare varandra. När sommarkvällarna är långa och ljusa och stämningen är rätt, känner hon åter krafterna strömma genom kroppen. Hon tar fram sin urna, sitt kärl, från gömmet där det väntat. Ur djupet av sitt medvetande letar hon upp melodierna igen och nynnandet stiger ur hennes inre. Som våtmarkens livsrop. Som om tiden står stilla när dimman växer ur kärlet och sprider sig runtom. När älvorna dansar mossens lov, känner hon livet återvända. Kraften är starkare än någonsin när hon åter brygger våtmarken.
Text: Linnéa Jägrud
