Strömkarlens visa
Det var forsärlan som kom först. Den vippade med sin gula stjärt och kvirrade bekymrat. Han lyssnade på dess oregelbundna förklaring och fick till slut bilden klar. Bron hade rasat. Den gamla bron som stått där, hade gett efter för tidens tand och dess trebundna valv som prytt dalgången i ett par hundra år, var nu endast en hög med stenar. Forsärlans problem var bristen på boplats. Där hon tidigare häckat, under det skyddande västra stenvalvet, gick nu inte längre att föda upp ungar. Med ett beklagande kvitter gav hon sig av och han såg henne därefter aldrig mer. Det nästa han upptäckte var att dagsländorna minskade. De hade alltid kryllat och krälat i mellanrummet mellan gruskornen på bottnen. En dag när han sorterade sitt instrument, tyckte han att han såg färre av dem. Han hade alltid tyckt om att betrakta deras vackra och ömtåliga gälar som viftade på utsidan av kroppen. Han letade ordentligt, vände på varje sten för att hitta dem, men fann bara ett fåtal. Den sommaren saknade han dagsländorna på kvällshimlen, som annars var så full av svirrande liv. Ej heller dem såg han längre.
”Haver I sett en förändring i landskapet?” Frågan var ställd till Henne, och som alltid tilltalade han Henne mycket höviskt trots att de känt varandra sedan de först kom till platsen, tusentals år tidigare.
”Så är det. Min skog är förändrad. De har huggt den och förvandlat den, träden de sätter är enahanda och likadana. ” Hon såg förvirrat på honom, osäker på vad som var i görningen. ”Jag finner inget gömsle där, bland rader av träd. Mina fåglar finner ingen föda och mina fyrbenta vänner får ingen ro. Det hörs hugg i skogen där det förr endast hördes vindsus.” Hon rös och samtalet gjorde henne nedstämd. Han fann det ledsamt att se henne vid dåligt lynne och stämde därför upp en glad melodi. Efter en stund hade hon glömt sin oro och dansade istället på den gröna mossan vid strandkanten. Skrattade åt trollsländornas ljudlösa flykt. Han flyttade stenarna ännu vådligare, så att vattnet virvlade mellan blocken och musiken strömmade ur forsen. Stroferna blev djärvare, mer vågade, rappare och raskare. Fortare dansade hon och hennes svans svepte med röda svängar över de grå klipporna. Vilt och vackert var det, tyckte lodjuret som låg och såg på.
Den våren funderade han. Hans tankegångar var dova, som vattnet vid selet. Det var mer en förnimmelse än en riktig tanke. Det var mer en känsla än ett tydligt resonemang. Så fungerade hela han och han visste att Hon var likadan. De var skapta av naturen, ett med den. De tänkte inte på samma glasklara sätt som Trädhuggarna gjorde, men de ägde en visshet om sin omgivning. Och nu visste han att något var fel med Viskan. Vattnet i hans fors hade ibland grumlats. Somliga dagar tyckte han att det klara kalla inte längre smakade så gott. Som om orenheter och slam hade förts med uppströmsifrån. Och öringens ägg kvävdes, trots att honan så omsorgsfullt hade grävt ner dem i det friska lekgruset. När slammet kom från skogen uppströms, blev äggen täckta av finkornigt damm och de små ynglen dog i sina höljen. Fisken var förtvivlad och simmade rådvill fram och tillbaka.
”Något är fel! Vad sker?” Hon hade åter kommit och satt sig vid en sten, med svansen prydligt över knäna. Hennes långa trassliga hårman dolde delvis hennes ansikte med de utsökta dragen och de fylliga läpparna. Hon vred händerna och rörde oroligt på sig.
”Jag vet icke. Men Trädfällarna är många.”
”De gräver långa raka bäckar som inte kan hysa vare sig fisk eller kryp. Vattnet blir grumligt och gör att jag inte kan spegla mig.” Hon strök fåfängt en hårslinga åt sidan, och han log när han såg henne. Kände åter hur nära varandra de stod, trots att de levde i varsin värld. Trots att de bodde parallellt, så förstod de varandra. Hans leende försvann när han hörde hennes nästa ord. ”Jag tror de tänker hugga alla träd. De kommer med hästar och vagnar och en annan vagn…”
”Annan vagn?”
”Något stort. Det låter, som ett jordskalv. Brummar som ett jordgetingbo, fast högre.”
”Tror du att det är dessa räta bäckar som gör att vattnet blir grumligt? Att fiskäggen dör? Att dagsländorna inte kan leva?”
Hon bet sig i läppen. Nickade sen. Hans oro förbyttes mot vrede. Var det Trädfällarna som förstörde hans vatten? Som gjorde att hans vattenlevande vänner dog, försvann och flyttade? Han hade sett att även bäcksländorna börjat flytta och kungsfiskaren hade han saknat länge. Det tog alltid lång tid för honom att skifta sinnelag. Men när han väl hade kommit in i en ny känsla, så drabbade den honom hårt och satt i länge. Nu blev han vred. Arg. Vem vågade döda hans vänner? Vem vågade jaga undan fåglarna, sländorna, kräftan och insekterna?
”Vi måste göra något!” Han kände öronen vridas bakåt och käken spännas.
Hon smittades av hans stämning. Borta var oro och villrådighet. Pannan rynkades beslutsamt och ögonen fick en slug och illmarig blick. De utsökta läpparna snörptes samman och hennes blick blev gul som rävens. Den röda svansen piskade upprört. Hon nickade. ”Ja, låt oss slå tillbaka!”
De gjorde planer. De smidde ränker. Ett helt månvarv lade de upp sina intriger. Lodjuret, som hungrigt gick och letade sork, tyckte att de såg vildare ut, elakare, lömska. När månen stod i nedan var de redo. Han såg henne slinka in genom skogen med en gul blick över axeln mot honom. Hon var vackrare än någonsin men såg nu farlig ut. Lockande. Lurande. Ondsint. Nu skulle de ge igen!
Beslutsamt byggde han bland sina stenar, så att hans instrument stämdes. Forsen bubblade och skvätte och sjöng hans sång högre än förr. När solen randades med ett bedrägligt gult sken, dröjde det inte länge förrän två små barn stod vid vattnet. Han spetsade öronen och vek dem bakåt. Nu skulle de få. En rundslipad gnejsklump placerades bredvid två gråstenar och melodin steg. Barnen stirrade förundrade och pekade ut mot honom. Han satt på sin favoritklippa och styrde vattnet med fötterna. Melodin sjönk och höjdes, i lockande toner. Barnen tog ett par steg, utan att tänka på att de blev våta. Han ropade åt dem att komma och de tog tre steg till. Den minsta sveptes med först och hennes storebror förstod att något var fel, men då var det försent. Vattnet drog dem båda med sig och med ett hämndlystet skratt satte Näcken fart på vattnet med all styrka. De små kropparna försvann nedströms och han brydde sig inte om att se till att de spolades iland.
Lystet såg han sig om efter ett nytt byte. Han tänkte på forsärlan och öringen och på den döda flodkräftan han funnit dagen innan. Beslutsamt sjöng han för att locka ännu en vandrare i fördärvet. När månen åter var ny hade han dränkt ett dussintal människor. Hämnden var ljuv ett tag men det hjälpte inte stort. Vattnet var fortfarande grumligt, ibland flöt döda elritsor nedströms och han mådde dåligt. Han tyckte inte att det hjälpte att dränka Trädfällarna. De drunknade lätt och det var ett roligt tidsfördriv, men det blev inte bättre för hans älskade älv. Han tröstade sig med att det var tid för ålyngel att vandra uppåt och de kittlade hans fötter där de simmade nära bottnen i sin strävan uppåt.
”Hur har det gått?” Hennes fråga kom överraskande och han snodde runt. Där stod Hon, med illmariga spelande ögon och tom blick. Hennes förr så livfulla utseende var hårdare, kärvare. Kindbenen stack ut och hennes lockande kurvor tycktes kantiga. Med förskräckelse såg han att hon hade blod på läpparna. Hon hade druckit någons blod, hon som annars bara åt bär och frukter.
”Jag haver dem dränkt, ett flertal stycken. Men det kommer ständigt fler?”
Hon nickade. ”Jag har också tagit flera karlar av daga. Det var enkelt, de är lätta att förleda.” Hon snörpte föraktfullt på munnen och slickade sig om sina blodfärgade läppar. ”De följer mig enkelt, rakt ner i kärret, eller över stupet, vilket jag väljer.” Hon vände sig om för att peka på en bergbrant en bit därifrån och han såg till sin förskräckelse att den elaka bana de slagit in på, hade gjort henne ihålig i ryggen. Som om hennes själ gröpts ur. Som om hennes omsorg om andra hade försvunnit.
”Detta förändrar oss! Trädfällarna förändrar oss!”
Hon stod stilla en stund, med sin smäckra hand i hans kalla grå. En tår rann nerför hennes kind och han kände sig också själv djupt nedstämd.
”Jag ville inte bli sådan här. Men vad skall vi annars göra?”
Hon skakade bedrövad på huvudet. Trött nu.
”Min skog blir helt annorlunda. Snart kan jag inte vistas i den. Det finns bara ett trädslag. Alla svampar som skall färga skogsmarken lila och gyllenröd, de har försvunnit. Nunneört och norna, skogsviol och knärot. Borta allihop. Och mina småkryp som brukade sträva i den vårvarma sörjan i lövsprickningstid, de finns inte längre.” Hon snyftade till och han lade armen om henne, men hade ingen tröst att ge.
De fortsatte ännu ett par år. Han dränkte alla som kom för nära. Lockade och förförde med pockande toner för att få dem nära och skickade sedan vattenkaskader mot de Trädfällare som var dåraktiga nog att inte springa åt andra hållet så fort de kunde. Hon lockade alla karlar hon hittade. Svepte in dem i en dimma av lindblomsparfym tills hon inte längre kunde finna någon lind. Då använde hon istället klibbig kåda för att rent handgripligen dra männen i döden. De hade båda tappat räkningen på hur många de dräpt. Hans yttre gick från vacker frisk ung man till gråblek håglös äldre gubbe. Vattnet blev allt grumligare och varken harr eller röding simmade längre i hans älv. Öringen hade blivit mindre, förminskad av bristen på lekbottnar och habitat. Det enda som gladde hans sinne var att ålen fortfarande simmade uppåt och nedåt i ett evigt kretslopp.
Hennes yttre förvandlades också. Hålet i ryggen blev djupare, hon urholkades av det hon tvingades göra. De desperata handlingarna gjorde blicken tom och mungiporna bistert neddragna.
Om sommarkvällarna spelade han lugnare, inte så våldsamt. Stenarnas kluckande var vilsamt och både Hon och lodjuret vågade sig fram. Den sista sommarmånaden var musiken smeksam, len och läkande. Han flyttade stenarna så att tonerna lyftes ut ur strömmen och upp mot den ljusa kvällshimlen, där inga flyn längre svirrade runt. Tomt satt de där, två väsen och ett lodjur. Den yttersta aftonen ristades in i hans minne där han milt lekte fram strömkarlens sista visa.
Om morgonen var allt förändrat. Han såg förfärat hur stora fordon kom med öronbedövande larm. De satte skopan i hans strandkant och började gräva. Själva basen för hans musik, de stora stenblocken, flyttades upp på land och slängdes i en hög. Forssländan dog där den satt fastklamrad vid stenens kant. Näckmossan torkade in och flodpärlmusslan, som inte fått några ungar på länge, krossades under grävmaskinens larvfötter. Den första sprängsalvan förlamade honom helt och han satt totalt lamslagen och såg på när Dammen byggdes. Allt vatten dämdes upp och fördes nu genom en byggnad som surrade natt och dag. Kraften tämjdes. Forsen var inte längre fri. Forsen var inte alls, den fanns inte längre. Älven dog och Näcken kände livskrafterna rinna ur honom. Fullkomligt bedrövad satt han när bygget var klart och maskinerna lämnat en förödd strand. En vägg fanns uppströms hans fors. Den dämde upp landet och dränkte resterna av den gamla bron som forsärlan sörjt för så länge sen. På forsbottnen fanns småstenar kvar, men hur han än flyttade dem, kunde han inte få fram mer än ett stilla risslande. Tonerna orkade inte komma ut, vattnet hade försvunnit och han hade inte längre något instrument att spela på. Risslandet gjorde honom törstig och han grät när han såg skalet av flodpärlmusslan där den dött. En ål låg isärhackad nedströms turbinhuset. Ålen! Död! Det var för svårt att bära. Solen brände obamhärtigt när trädens svala skugga var nedhuggen. Hans hud sprack i smärtande sprickor och han försökte förgäves doppa sin kropp i ett vatten som inte längre fanns kvar. Älvdödarna hade tagit allt. Han gav upp. När han slöt ögonen tyckte han att hela världen var en elak plats, som enbart spred ondska och inte gav något i gengäld.
Ett pickande väckte honom.
”Låt mig vara. Låt mig dö!” Hans stön smärtade när det slets ur strupen. Pickandet fortsatte. Han slog efter varelsen, som flyttade sig men strax kom tillbaka. Ett enträget tjitter tjatade på honom att öppna ögonen och sätta sig upp.
Solen hade gått ner. Fullmånen stod hög. Naturen var tyst, onaturligt stilla eftersom forsen hade dött. Pickandet återkom och han gav efter och slog upp ögonen.
Strömstaren satt på hans bröst och hoppade upp och ner. Mot sin vilja log han.
”Är du här! Min trogna lilla vän. Kommer du nu?”
Ett tjitter igen och det vita bröstet med den vippande stjärten. En mjuk och kullig kropp som vagt påminde honom om Skogsråets bröst som de varit förr.
”Vad jag är glad att se dig!”
Den lilla ivriga fågeln gav honom en nattsländelarv att äta. Nattens svalka var skön mot huden. Han fann lite vatten att dricka och även om det smakade illa så styrkte det honom. Starens hoppande från hans knä till stenen och upp till hans axel, livade upp honom. Den tjittrade igen.
”Vad menar du? Flytta?”
Ett ihärdigt nickande. Fågeln flög ett par alnar upp och åt nordost. Återkom, pickade på honom och flög därefter ett stycke mot nordost igen. Då den kommit tillbaka efter tredje turen, slog den sig ner och väntade på stenen bredvid.
Han såg sig om. ” Du har nog rätt. Här finns ingen framtid. Älvdödarna har tagit allt, liksom de tog skogen från Skogsrået. Jag undrar var Hon är nu?”
Tjittrande och hoppande.
”Har du sett Henne? Var?” Ännu en sväng mot nordost och tillbaka.
”Åh! Är hon där?! Du tycker jag skall gå till henne. Hurdå?”
Strömstaren kurade ihop sig och blev mindre. Som om den krympte. När den återtog sin ursprungliga form förstod han vad den ville förmedla.
”Ingen har gjort det på tusen år. Jag vet inte ens om jag kan. Det kanske inte går, det är svårt att omforma sig, jag är så svag, så lidande…”
En bestämd blick från en liten fågel gjorde slut på hans självömkan. Han skrattade till av envisheten som denna lilla uppvisade. Så tänkte han tillbaka. För länge länge sedan, när landskapet var annorlunda och skogarna av löv, och innan havet i söder och öster hade bildats, hade hans föregångare kunnat omforma sig. De kunde ta skepnaden av en häst, ett landdjur. De kunde vandra över land, något som han i sin nuvarande form inte kunde. Nu var han bunden vid forsen och denna plats, men om han omformade sig? Kanske kunde han flytta och försöka finna en ny plats?
En stund gick han runt bland spillorna av sin älv. Det var slipprigt och halt men svalkade skönt. Hans nattskarpa ögon fick syn på ett litet föremål som låg på forsens botten. Han tog upp det och i månens sken fann han sig ståendes med en pärla i handen. Flodpärlmusslan hade givit tappt, men inuti sig hade den haft en vit skatt, en enastående formad kula, så vacker som månen. När han såg upp mot klotet på himlen, bestämde han sig. Det var värt ett försök.
”Jag satsar allt! Det får bära eller brista!” Pärlan stoppade han i sin nötta klädnad, men det var också det enda han tog med sig. Tretusen år på samma plats och en pärla var allt som följde med. En sista blick på den förstörda älven, ett tyst farväl, därefter samlade han sig. Månens kraft strömmade in i honom och han tog emot den. Månen var densamma, jorden under honom fanns kvar, luften var frisk och han andades djupt. När han fylldes av naturens energi, omformades han. När han slog upp ögonen kände han att kroppen var totalt förändrad.
Strömstaren hoppade förtjust upp och ner och flög fram till den silverskimrande hästen som med bred bringa och kraftiga ben stod där i Strömkarlens ställe. Med ett igenkännande tjattrade nöp den hästen i örat och gav sig därefter utan dröjsmål och med raska vingslag av mot nordost. Hästen följde efter. Med långa språng förflyttade den sig genom mörkret. Efter ett tag kunde man skönja ett lodjur som följde efter på behörigt avstånd från de skarpa hovarna. Det var en magisk natt, full av kraft. Månen lyste upp väglöst land dit inga maskiner ännu kommit. Hovslagen dånade och marken skälvde där hästen dundrade fram. Grenarna böjde sig hjälpsamt undan för att släppa förbi denna varelse som inte beträtt marken på så ofattbart lång tid, men som denna natt löpte genom skogen.
Han tänkte inte. Han kände. Hovarna som sjönk ner i mossan. Luften ner i lungorna. Näsborrarnas vidgande. Musklerna i benen som spänstigt sköt ifrån. Månkraften som rusade genom ådrorna lika fort som han själv for genom landskapet. Åt nordost, inåt land, uppåt. När strömstaren blev trött, satte den sig mellan hans öron och gömde sig i den böljande manen som rann som månljuset självt.
Natten var längre än vanligt och ritten krävde sin häst. När pärlan på himlen nådde horisonten, stannade han till slut. Han var inte framme än, men det var inte långt kvar. Resten kunde han göra i sin andra form. Han stod så en stund och kände styrkan i kroppen och tillfredsställelsen i en lyckosam språngmarsch. Benen skälvde men det var ett lyckligt väsen som nu hade nått vattnets övre lopp. Hovarna stod i väta, som åter strilade och svalkade. Med mulen mot månkraften formade han sig tillbaka. Han märkte genast att han blivit kortare, mindre. Armarna var inte lika långa, huvudet mindre och benen sträckte inte så som innan. Men denna förvandling gjorde honom inget. Där han hamnat rann ån stillsamt, men han hörde ett hemtrevligt brusande en bit bort. Stilla satt han vid stranden och såg månen gå ner och solen börja sända sina tvekande strålar upp mot himlaranden. Morgonstjärnan bleknade bort. Vattnet var tydligt mindre. Inte den väldiga älv han tidigare levt vid. Detta var måhända samma vattensystem, men mycket längre upp. När solen steg, gled han tyst ner i vattnet och kände svalkan under träden vid ån.
”Titta! Vattnet är klart!” Strömstaren tjittrade mot honom och pekade ivrigt med näbben. Den var svulten efter en lång natts ritt mot dag. Han nickade och tog sig fram genom vattnet. Det var vidunderligt skönt och svalt. Huden skulle nog läka och de hemska minnena måhända blekna med tiden. När han simmade runt kröken kom han till en fors. Den var liten, men så var även han förminskad. Han såg med kärlek på det bubblande fria vattnet som skapade ett välkomnande skum.
”Här kan jag leva. Här är gott att vara!”
Strömstaren svarade inte, den dök ner i vattnet och kom upp igen med en nattsländelarv i näbben. Kvickt svalde den larven och dök ner efter en ny. Han skrattade.
”Jag delar gärna denna plats med dig. Du räddade mig!”
Staren vippade runt och försvann ner i en rännil bakom en sten.
När han undersökte sitt nya hem, hittade han till sin förtjusning dagsländelarver. Här fanns några öringar också och en liten lekgrusbotten nedströms forsen. Njutningsfullt kände han elritsans smekande mot sina ben medan han hjälpte en forsslända att få bra grepp om stenen. Hans inre läkte. Vattnet sköljde bort såren och smutsen. Han tillbringade månader med att lära känna varje vrå av sin lilla fors. Med stor glädje fann han ett gott bestånd av flodpärlmussla. De var ålderstigna, men med hans hjälp visste han att han skulle få dem att överleva länge nog så att Trädfällarna och Älvdödarna skulle flytta eller helst av allt helt försvinna.
”Vattnet är friskt. Ån är god och jag såg utterspår igår. Här är skogen hel. Alen och björken står sida vid sida med gisten gran och bärprydd rönn. Undrar om Hon hittar hit?”
Det var lodjuret som avslöjade för honom att Hon var på väg. Skogens djur hade alltid varit Hennes, och lodjuret var Hon särskilt förtjust i. En varm sommarkväll såg han lon tassa ner för att dricka. Han satt stilla och väntade. Såg vattendropparna fastna på morrhåren. Trots sin goda hörsel hörde han inte när lodjuret försvann. Men han såg Henne! Tvekande gick Hon honom till mötes. Skogens rå, så illa tilltygad som hon varit sist de sågs för så längesedan. Nu var hennes steg spänstigare, raskare. Håret glänste återigen, men visst var det kortare än sist? Hennes sår i ryggen hade vallat över med läkande bark. Hon var ärrad, men frisk igen. Skyggt satte Hon sig på en sten vid stranden. Han log och lade pärlan han funnit i hennes bruna näve. Det var en gåva och Hon tog emot den. Med ett spindelnät nästade Hon fast den och hängde om halsen. Den glänste mot hennes brynta hud. Medan Hon lyckligt betraktade sitt smycke, vände han sig mot forsen igen. Började göra musik. Med fröjd i hjärtat plockade han ihop stenarna. Vattnet porlade högre. Han fann en god rundad rödaktig klapperbit som han omsorgsfullt lade dit. Vattnet susade. När han vred den röda biten, steg den första tonen upp ur forsen. Han såg att Hon log med läppar som var färgade av bär och inget annat. Den onda tiden var förbi. Nu skulle de överleva här, gömma sig. Huka sig, men ha det gott i sitt gömsle. Hur länge kunde ingen säga, men han tänkte inte på det. Han kände bara en längtan efter att få spela. Med starka armar baxade han dit ett större block och hörde tonen svänga och bli högre. Därefter delade sig det enda ljudet och blev flera. När vattnet slingrade sig runt stenarna och mellan hålrummen, bubblade och porlade, sorlade och susade, skapades åter Strömkarlens visa.
Text: Linnéa Jägrud
