Uppror
I början var tillvaron lätt. Hon rådde över sjön, den stora och vidsträckta. Hon brukade säga att den är dynamisk. Att den var hel. Sjön var hennes och hon var sjön, liksom jag en dag kommer att vara sjön. Vi var ett med den miljö vi bodde i. Om våren kom fåglar, storskrak, änder, vigg, smålom, beckasin och snäppa. Alla fann de sin ro vid stranden, vadande i vårt vatten och fridsamt bidragande till livets kretslopp genom sin spillning och sitt bökande. Hon berättade att jag kläcktes en varm vårdag. Hon hade lagt ett ägg, ett enda och det var det enda hon någonsin skulle komma att lägga. All hennes vilja koncentrerades i detta skimrande runda föremål och hon vakade över det med alla sina nio sinnen. Efter många årstider kläcktes ägget och ut simmade jag. Hon var det första jag såg och hennes svarta blick borrade sig in i mina nyligen öppnade ögon.
”Välkommen! Mitt yngel, mitt allt! Du är här och jag är här, sjön är god och allt är bra.”
Så sa hon. Därefter höll hon mig till sig med varsamma fenor, matade mig med kiselalger och mjölk från de snövita brösten. Jag minns varma klunkar och långa kramar. Vi dåsade i den varma gyttjan och njöt av den smekande leran. Hennes långa mörka hår svalkade mig när solen stod het och jag älskade att leka med hårslingorna, så förvillande lika de vajande algerna under oss. Att lära sig simma var enkelt, jag var skapt för att simma och kunde det direkt. Vi rullade runt i vattnet, hon skrattade med stora bubblor och livet var så lätt, så lätt. Vi spenderade många år med att bara ha det gott, leka fram fisk och skapa löktåg och lura gäddan. Vi flätade vass, smekte sångsvanens vita fjädrar och vi lärde grodorna att sjunga. Om hösten låg vi och såg fåglarna flyga söderut.
”Vart skall de?”
”Till en annan plats, långt bort. Där finns annat än här, men här finns annat än där.”
”Hur menar du?”
”Att det är bra här. Vårt hem är det bästa som finns och vi hör hemma här. Vi är denna plats.”
”Hur vet du det?”
”Det talar fåglarna om, varje vår när de kommer tillbaka. De är glada att vara här och de sträcker njutningsfullt på vingarna. Kopplar av, kommer hem.”
”Den här sjön är den bästa i världen!” Hennes röst var stolt när hon sa det, och hon lockade till sig en blågrön mosaiktrollslända och satte den på min mage. Jag tittade på dess vackra färger och fulländade form. ”Se bara! Ingenstans finns så vackra sländor som här! Nu skall jag lära dig se skillnad på igel och annan igel.”
Hon visade mig, jag provade. Känna igen formen på knipans ägg. Höra lommen om sommarkvällen. Känna flodkräftan kittla fenorna. Reparera fågelbon och lyfta upp kycklingar som sprungit vilse. Lärde mig jaga mat och fånga frisk öring att sätta tänderna i.
Förändringen var smygande men likväl tydligt kännbar. Först kom båtarna. De gjorde inte så mycket, de kittlades på ryggen men var i övrigt ganska oförargliga. Värre blev det när femfingringarna, de som kallade sig själva för människor, högg stora mängder träd och forslade rakt igenom vår sjö. Stockarna trängdes så tätt att fåglarna skrämdes. Barken skavdes av och täckte bottnarna i tjocka lager. I många år låg barkskav kvar och kvävde mörtens ägg. Mor blev förgrymmad, men städade undan det hela. Mycket tid gick åt till att röja undan, så hon hade inte tid att hjälpa smålommens ungar ut ur sina bon, varpå de simmade vilse och kom bort från sina föräldrar. Detta gjorde att hon fick dåligt samvete och snodde och gnodde ännu hårdare för att komma ikapp med sina sysslor. Hon hade just fått ordning på sjön igen, när femfingrarna gjorde något nytt. Denna gång började de dika ur marken uppströms, och våtmarken som renade vattnet till vårt hem, blev förstörd. Tusentals småkryp spolades nedströms tillsammans med så stora mängder av mossen att sjöns vatten blev allt brunare. Mors hår blev smutsigt och hon hann aldrig reda ut det innan nästa olycka sköljde över oss. När uppströmsälven fick en mur byggd rakt över sig, kom sönderhackade ålar ned till sjön. Gråtande satt mor och försökte läka de få fiskar som klarat sig ur murmonstret, men förgäves. Förtvivlad såg hon laxen stå och vänta på att komma uppåt, bara för att kasta sig mot muren utan att kunna lägga ägg. Ingen smolt kom ned till sjön för att simma ut till havs. Inga ålyngel kom från havet genom sjön. Ingen stör kom längre med sin långsamma svepande sjärtfena. Mors tårar räckte inte till för att rena vattnet som blev allt brunare. Omgivningen förlorade sin skog och maskiner körde av och an. Diken grävdes och släppte sitt avlopp rakt ut i vår sjö. Den sista klockgrodan dog och dess vita buk lyste onormalt vit. Jag kände ett djupt vemod. Mors sorg var gränslös.
”Vattnet smakar annorlunda, mor.”
”Det är avlopp från icke-skogen. Den smakar för mycket av vissa ämnen men för lite av andra. Det är fel smak.”
”Hur kan det bli såhär?”
”Jag vet inte. Fåglarna har slutat komma och jag vet inte längre hur det ser ut bortom kullen där borta. Fiskarna förtäljer mig om stora grå murar som kantar älven nedströms. De kan inte komma längre än en bit uppströms vår sjö.”
”Vad skall vi göra?”
”Du måste hjälpa mig. Vi skall putsa fjädrar på knipan och mata vattenfladdermusen med mygg.”
Vi arbetade ännu hårdare och jag tvingades växa upp fortare än mor hade velat. Ej längre hann vi leka och gona oss i försommarvarm lera. Vi gjorde vårt yttersta för att buksimmarna skulle få rum att bo under gul näckros och att sutaren skulle få tillräckligt med ungar. Vi satte ut mer dammussla för att hjälpa till att rena vattnets brunhet men de växte dåligt utan att vi förstod varför. Skalet blev skört och sprött och musslan överlevde inte. En morgon fann jag mor sittandes med ett tunt skal i handen. Hon höll det försiktigt mellan sina fenor och hennes hålögda uppsyn gjorde mig ledsen. Jag försökte muntra upp henne genom att blåsa i stjälken på ett näckrosblad, något som hon alltid hade skrattat åt förr. Nu drog hon inte ens på smilbanden.
”Något är fel, eller hur? Jag förstår det nu, mor.”
Hon såg på mig, och hennes helsvarta ögon var så sorgsna.
”Det är något väldigt fel med allting här. Dammusslan får inte tillräckligt med kalk för att bygga skal. Och när såg du en flodkräfta senast?”
Jag skakade på huvudet. Det var längesedan.
”Nu smakar vattnet inte enbart av människors avloppsrör. Det är…surt?”
”Det finns något ämne som musslor och kräftor behöver, men som inte längre finns.”
Mor var sorgsen länge, men den dag människorna byggde ett dämme vid vår sjö, var hon inte längre nedstämd. Då förbyttes hon. I takt med att hon och jag låg i vassen och såg femfingringarna bygga en grå mur vid utloppet av vår sjö, slutade hon vara ledsen. Då blev hon istället vred.
”Betong! Så kallar de det! Betongmur! Reglering!” Hon simmade upprört av och an kring vår favoritsten.
”Reglering! Vem behöver regleras egentligen?”
Jag förstod vad hon menade. Man reglerar inte ett sjörå! Man reglerar inte min mor. Beundrande och skrämd såg jag henne gå från ledsen till irriterad.
”Nu får det vara nog! Nu räcker det. Titta här, nu kommer ju ål absolut inte varken upp eller ner ens in i vår sjö. Laxen kommer inte genom här och öringen som leker nedströms men växer upp här i vår sjö, kan ju inte förflytta sig. Hur skall de då kunna möta andra fiskstammar i biflödena?”
Jag skakade oförstående på huvudet så att mina svarta lockar dansade. Sedan hörde jag ett ljud långt bort.
”Vad är det?”
Vi sneglade upp över ytan. Lurade bland vit näckros. En stor flygande maskin kom bullrande. Den rörde sig ungefär som en jungfruslända men brummade och väsnades.
”En människomaskin! Ner! Göm dig!”
Underifrån såg jag vad som därefter hände. Brumsländan flög rakt över oss, nära ytan. Vinden piskade vattnet till skum och oväsendet var fruktansvärt. Viggens ungar flydde panikslagna. Men mor reste sig och pekade mot brumsländan.
”Försvinn! Försvinn från min sjö! Vad har ni här att skaffa?”
Hon var mäktig där hennes hår slog i vinden från brumsländan. Hon var vacker i sin vrede. Svaret från sländan var ett regn av grått pulver. Det släpptes ut över sjön och sjönk ner under ytan. Jag kände direkt vad det var. Det var det saknade ämnet som kräftorna behövde och dammusslan krävde. Mor dök ner till mig samtidigt som metallsländan försvann.
”Kände du!”
Jag nickade. ”Varför kommer de med detta?”
Hon skakade oförstående på huvudet. ”Jag vet inte. Det är så mycket jag inte förstår. Förr var världen begriplig, men icke numera. Nu styr människorna efter egna nycker. Kom nu, vi måste se till att samla ihop de musslor som finns kvar, så att de kan växa till sig riktigt mycket.”
Med tiden lärde vi oss att metallsländan kom varje gång som löven skiftade färg. Det grå ämnet hjälpte sjön. Kräftorna växte till sig, även om flodkräftan hade fått ge tappt för signalkräftan. Mor fann sig i bytet, hon var mer bekymrad för vattenkvaliteten. Hålögt simmade hon runt och täppte igen avloppsrören med mossa. Hon hjälpte bävern att komma in i sjön och pekade ut lämpliga biflöden att etablera sig i. Detta gjorde vattnet lite renare. Mor var dock så hetsigt arg att hon aldrig slappnade av. Hon handskades inte längre varsamt med beckasinens fjädrar, fåglarna fick klara sig själva. Alltid återkom hon till betongdämmet som femfingringarna hade byggt vid sjöns utlopp. Det var inte tjockt men materialet var hårt och beständigt. Om vintrarna samlade mor all is nere vid utloppet, där hon skavde mot betongen med isen. Om våren fortsatte hon med en sten. Skrapade och skavde, gnodde mot betongens onaturliga stelhet. Hon glömde äta, hon glömde kamma håret. Målmedvetet skavde hon natt och dag och ofta hjälpte jag henne. Hon sa inte mycket utan stirrade vredgat på muren.
”Den skall bort! Den måste bort! Den hindrar vattnets fria rörelse. Reglerar sjön. Reglerar sjön! Jag hatar den! Den måste bort!”
Jag förstod henne, hon som alltid funnit sin kraft i vårflodens mäktiga brusande flöde och i de skiftande vattensvallen som utmärkte en frisk sjös naturliga hydrologi. Det var detta naturliga flöde som gjorde att sjöns flikiga strandkant var så rik på liv. Det var där som svaltingen växte och där som vadarfåglarna trivdes. Det var där trådstarren växte och dess vackra blå dvärgflickslända. Älvglansspindeln kunde inte hitta videbuskar att spinna nät i och jag saknade skrimret i större agatsnäcka, som alltid varit min favorit. Denna sjö mådde dåligt och sjörået var instängt. Min mor gjorde sig mycket dåligt som ett instängt djur och hon skavde och gnagde på den där betongmuren. Med tiden hade regnen börjat komma vid andra tidpunkter och i fel mängder. För mycket på vintern, för lite då det skulle vara mycket. Torka när det inte lämpade sig och regn i stora mängder direkt därpå. Sjön mådde ännu sämre, trots metallsländans grå damm. Mor blev besatt av att skava på betongväggen. När hon inte hade is att skava med, så klöste hon med bara fenorna så att fenstrålarna stack ut och hennes blod blandades med vattnets bruna sörja. Hon hade lyckats göra en ganska djup skåra. Varje gång femfingringarna kom för att se till sin betongvägg, fyllde hon igen den med grå lera så att skåran inte syntes. Såfort de hade gått igen, sköljde hon enkelt bort leran och började åter sitt skavande. Rispandet fortsatte oförtrutet och jag hjälpte henne. Tillsammans gjorde vi revan djupare och bredare.
Svalorna förtalte oss att det snart skulle komma stora mängder regn igen. Återigen på fel tillfälle, eftersom mörtungarna inte var stora nog att klara av ett sånt flöde. Jag skyndande mig att sätta dem i säkerhet medan mor skavde vidare. Jag undrade om hon skulle förgås i sitt skavande, men hennes beslutsamma ilska var smittande.
”Inatt händer det!” Plötsligt var hon intill mig. Vi satt på vår sten. ”Inatt gör vi det. Hämndens stund är här. Nu räcker det. Nu är det nog!” Jag såg regnmolnen hopas. När skymningen föll kallade hon till sig en vapenfluga och smekte dess glänsande vingar. Hon såg på mig. ”Jag är ledsen att detta behövdes. Det kan hända att vi kommer skada femfingriga.”
”Inte barn väl?” Jag tänkte på de små fötter som brukade träda varsamt bland strandens stenar. Jag tyckte barnen var så söta.
”Jag vet inte, mitt yngel. Kanske. Femfingringarna har dödat så många av sjöns barn, och nu är det dags att slå tillbaka. Nu gör vi det.” Hon kysste vapenflugan och lät den flyga. Hon reste sig samtidigt som den första blixten skar över himlen. Det började droppa. Tunga droppar, stora och fulla med vatten. Hon kallade till sig allt regn hon kunde. Min mor var mäktig i sin vrede. Nu kunde hon äntligen hämnas alla oförrätter. Kallt och beräknande gick hon till betongväggen där den djupa skåran syntes tydligt. Regnet föll kraftigt och hennes hår dröp av väta. De svarta ögonen blickade mot skyn och hon ropade en uråldrig kraftgalder som hon lärt sig av naturen själv. Regnet ökade ännu mer och vattnet forsade från biflödena in i sjön. Hon väntade en god stund tills sjön var absolut bräddfylld. Reste sig därefter och stod bredbent och samlade all kraft i vattnets obändiga styrka. I ljuset från skärande blixtar från en himmel som jagade fram piskande regn, såg jag henne greppa en stor sten.
”Nu! Sjöns kraft, allt vatten. Nu!”
Hon slungade stridslystet stenen med våldsam styrka. Den for genom luften och landade rakt på skåran i betongväggen. Väggen brast. Effekten var omedelbar. Så djup hade mor gjort skåran att skärvor av betong flög medan vattnet forsade nedströms.
”Ja! Mera! Fortare!” Mor stod skrämmande stadigt och pekade manande. Hon befallde vattnet att rinna ännu fortare, att flöda fritt, att äntligen släppa loss all sin obändiga energi och vräka nedströms i en mäktig och dödlig flodvåg. Vattnet dånade nedåt byn. Det svepte med sig träd och människomaskiner, det drog med sig allt i sin väg i sin vrede och i sitt hämndbegär. Jag hörde skrik och rop på hjälp från de som var i nöd. Sjöns mäktiga sjörå satte dövörat till och skjutsade istället på vattnet av alla krafter och så djup var hennes inneboende vansinne att hon lyckades skapa en flodvåg så massiv att den märkes ända ut till havs.
När regnet hade stillat sig hade även mor gjort det. Hon var trött men nöjd. Tillsammans satt vi och såg morgonsolen randas. Väggen var borta, dalgången nedströms var rensköljd från allt otyg. Inga femfingringar syntes och deras trasiga hus stack upp som spillror. Mor såg det och log nöjt, som lodjuret brukade göra när det fällt ett särdeles motståndskraftigt byte. Hon lutade sig tillbaka mot vår sten och tog min fene i sin.
”Nu, mitt kära yngel. Nu skall vi först vila. Sedan skall vi hela sjön!”
Text: Linnéa Jägrud
