Grönfläckig padda

Situationen för den grönfläckiga paddan i Sverige är mycket allvarlig och de få återstående populationerna måste skyddas. Precis som alla andra groddjur är de grönfläckiga paddorna fridlysta. Man får inte skada, döda eller fånga dem. Det är inte heller tillåtet att skada rom och larver eller ta bort dem från vattnet.

Många hot

Den grönfläckiga paddan var tidigare ganska vanlig i kustnära områden i södra och sydöstra delen av landet. Orsakerna till artens tillbakagång är många, bland annat övergödning och igenväxning av tidigare näringsfattiga öppna marker, grundvattensänkningar och utdikningar av lekvatten, försämrad vattenkvalitet och inplantering av fisk och kräftor i många småvatten.

Efter inventeringar och restaurering av många livsmiljöer har uppfödning och återinplantering skett på många platser inom artens tidigare kända utbredning. Resultaten har dock inte varit lika goda som för många andra hotade groddjur.

Fläckig och kan skifta färg

Grönfläckig padda är lätt att känna igen med sin kontrastrika teckning. Buken är ljus och ryggen grönmarmorerad med stora, tydliga, oregelbundna fläckar på ljusgrå till gråbrun eller ljust olivfärgad botten.  På ryggen finns även en hel del mindre vårtor som brukar ha en rödaktig ton. Pupillen är horisontell och irisen är grön eller gröngul. Paddan kan snabbt skifta färg om den flyttas från ett underlag till ett annat.

Äter insekter

Föda består av insekter och andra leddjur som den hittar krypandes på marken eller i marknära vegetation. Skalbaggar och myror är vanliga byten.

I dvala på vintern

Den grönfläckiga paddan är i huvudsak en kontinental art som kräver varma somrar med hög vattentemperatur för att föröka sig och trivas. Hela vintern tillbringar den i dvala i något frostfritt gömställe. Arten är främst ett morgon- och kvällsdjur och tillbringar dagen gömd i stillhet.

Trivs i områden med bräckt vatten

Den påträffas oftast på marker med relativt hög salthalt. I Sverige trivs den i områden med bräckt vatten. Typiska biotoper är kustnära våtmarker vid åmynningar med täta vassbestånd, men arten trivs även längs flacka klippkuster med grunda vattensamlingar.

Klamrar sig fast på honans rygg

Parningssäsongen äger rum så fort lekvattnen har värmts upp i april. Hanarna kommer till platsen först, ungefär en vecka före honorna. Där ligger de i vattenytan och spelar med ett läte som liknar storspovens drill men med ett högre tonläge.

Leken äger rum i maj-juni och lekvattnen kan vara allt från små, smutsiga pölar till klara vikar, de behöver dock vara ganska grunda så att de kan värmas upp snabbt och till en relativt hög temperatur. Parningen går till så att hanen klamrar sig fast på honans rygg genom att hålla sig fast i hennes armhålor. Därefter läggs de 7 000–15 000 äggen i två 3–4 m långa, svarta gelésnören i vattnet. Efter något dygn börjar äggen kläckas och runt tre månader senare har de blivit en 12–19 mm stor padda.

I Sverige förekommer den idag endast i några få områden i Skåne, Blekinge, på Öland och Gotland.