Svensk blå anka

Det finns fyra svenska lantraser av ankor: svensk blå anka, svensk gul anka, blekingeanka och svensk myskanka. Den svenska blå ankan härstammar från gårdar i Bohuslän.

Hanar har ljust gröngul näbb

Rasen är medelstor, en hane väger 3–4 kilogram och en hona väger 2,5–3,5 kilogram. Fjäderdräkten är varierad, från vit till pärlgrå, blå och svart.

Det finns alltid en vit haklapp och även några av vingpennorna är vanligen vita. Dess ben är skifferfärgade till lite orangefärgade. Hanarna har en ljust gröngul näbb, men honorna har en blågrön till svart näbb.

Härstammar från gräsanden

Alla våra svenska ankor, förutom myskankan, härstammar från gräsanden. För runt femhundra år sen började svenska bönder hålla tamänder. Ankorna försåg dem med kött och ägg att äta hemma på gården. De största ankorna som la flest ägg ansågs bäst, dem behöll man, och de fick i sin tur nya ankungar. På så sätt blev ankor större och tyngre än gräsänder. Under århundradenas gång har ankorna förändrats och kan idag lägga hundra ägg på ett år.

Svenska blå ankor är simänder. Till skillnad från dykänder, som dyker för att fånga fisk och vattendjur, tippar de bara: de doppar huvud och hals i vattnet för att komma åt maten. Det kan se ganska lustigt ut när alla änder vänder ändorna i vädret samtidigt. Simänder är nästan uteslutande vegetarianer, utom andungar som gärna äter små vattendjur.

Hanen vaktar den ruvande honan

Hanarna sköter inte om andungarna när de lämnat boet. Men de vaktar troget honan så länge som hon ligger och ruvar på ägg. Gräsandhanar och ankhanar är ofta färggrannare än honorna. Honorna behöver vara väl kamouflerade när de ligger på marken och ruvar i sitt bo.

Andrik, anka och ällingar

Ankhanen kallas andrik och honan bara anka. Ungarna kallas ällingar och de kan både gå och simma så fort de kläckts ur äggen. Änder och ankor är borymmare, det innebär att ungarna inte ligger kvar i boet för att bli matade. Tillsammans följer de i stället med mamman för att själva söka mat. De håller ihop i grupp men lever farligt, de blir lätt själva mat åt rovdjur. I naturen är risken stor att ungarna dör redan den sommar de fötts. Tamankor är dock ofta bättre skyddade eftersom de bor nära människan.

Ankor simmar bra men söker lika ofta sin föda på land. De vill gärna beta gräs och växter på land om dagarna men övernattar i vatten – där de är säkrare mot räv och andra rovdjur.

Kalla fötter

Ankor har simhud mellan tårna, vilket fungerar väldigt bra i vatten men sämre på land. De har värmeväxlare i ben och fötter vilket innebär att värmen i blodet återvinns in i kroppen för att fågeln inte ska förlora så mycket energi på vintern. Ankor har alltså kalla fötter, och det är meningen – då kan de stå på is och snö utan att frysa.