Barnmorskan

Kvinnor har i alla tider hjälpt varandra vid förlossningar. Förr kallades de kvinnor som hjälpte till vid födslar för jordemor eller hjälpgumma. De hade ingen formell utbildning men var aktade kvinnor med särskild kunskap om folkmedicin och födande. 

Den första barnmorskeutbildningen 

När föregångaren till Socialstyrelsen, Collegium Medicum, bildades år 1663 började jordgummornas arbete regleras. Den första barnmorskeutbildningen startade i Stockholm 1708 och år 1711 infördes ett barnmorskereglemente som sa att endast utbildade barnmorskor fick utöva yrket. I samma veva började man planera för att det skulle finnas en utbildad barnmorska i varje socken. Den största delen av landets befolkning bodde på landsbygden där det fanns få läkare. Det kom dock att dröja in på 1800-talet innan det fanns sockenbarnmorskor över hela landet.  

Själva utbildningen var kostnadsfri men det kostade att bo på annan ort och att köpa in böcker och utrustning. En kvinna kunde få omkostnaderna betalda av sin hemsocken mot att hon som examinerad barnmorska återvände och arbetade där.  

Barnmorskans arbetsdag 

När det var dags att föda så kallade man på barnmorskan. Hon behövde vara beredd att ge sig iväg dag som natt och i alla väder. Barnmorskan tog sig hem till den födande till fots, med cykel, häst, båt, spark eller skidor. Med sig hade hon sin stora och tunga barnmorskeväska med nödvändig utrustning som tvål, nagelborste, sterila navelband, stetoskop och förlossningstång. 

Arbetsmiljön var ofta dålig, hemförlossningar skedde i smutsiga hus med loppor och löss. Barnmorskan själv kavlade upp ärmarna och tvättade sig mycket noggrant, hon avslutade med att doppa händerna i en frätande karbolsyrelösning. 

Långa förlossningar och eftervård 

De svenska barnmorskorna arbetade självständigt och barnmorskan tog beslut om vilka ingrepp som behövde tas till under en förlossning. Den långa förlossningstången användes för att dra ut barn som hade fastnat och den kom att rädda livet på både mödrar och barn. Förlossningen kunde bli lång och utdragen och när barnet var fött tog barnmorskan hand om både mor och barn. Mannen höll sig i de flesta fall undan, han kunde till och med ta sin tillflykt till vedboden. Efter förlossningen kom grannar och vänner med förning, ett äldre ord för kalasmat, så att den nyförlösta kvinnan skulle slippa matlagning. Dödligheten var hög bland både mödrar och barn. Många nyförlösta mödrar dog i barnsängsfeber, som är en svår febersjukdom, men genom noggrann renlighet minskade dödligheten under slutet av 1800-talet.  

På 1920-talet skulle avstånden mellan den gravida kvinnan och vården krympa ännu mer och då infördes distriktsbarnmorskan som arbetade inom ett specifikt distrikt. Under 1900-talet blev det succesivt allt vanligare att föda på sjukhus. 

Barnmorskans uniform 

Först 1924 blev det obligatoriskt att barnmorskan skulle bära uniform. Barnmorskeuniformen bestod av flera klänningar som skulle användas vid olika tillfällen. Till vardags bar barnmorskan en blå klänning med vitt förkläde, det fanns också en högtidsklänning kallad ”fracken”. När barnmorskan tog examen fick hon en speciell brosch och en armbindel som visade att hon var yrkeskunnig. Barnmorskan på Skansen bär kläder uppsydda efter original från tiden.