Vildsvin

Vildsvinet är ett skyggt djur som undviker kontakt med människor. De är allätare och äter främst rötter, växter, ekollon och potatis, men även sniglar, daggmaskar och insektslarver. Vildsvin är mest aktiva i gryning och skymning och visar sig sällan under dagtid. De trivs i skogar, gärna nära odlingsmarker. Trynet använder de för att böka i jorden efter föda.

De första vildsvinen invandrade i Sverige efter den senaste istiden för 8 000–10 000 år sedan, ungefär samtidigt som människan men blev vanliga först när riktiga skogar vuxit upp. Under 1700-talet var vildsvinet i princip utrotat i Sverige och det var först på 1940-talet som de återinfördes och då till hägn. I slutet av 1990-talet rymde ett antal djur som dagens vildsvinsstam härrör ifrån. I början av 1980-talet fanns det färre än 100 frilevande vildsvin i landet. Tio år senare hade stammen vuxit till cirka 500 djur. Nu finns cirka 300 000 vildsvin i det fria.

Kan väga uppemot 200 kilo

Vildsvinet ger ett framtungt intryck, med högrest bog och sluttande rygglinje, som avslutas i en kort och rak svans. Kroppen är tillplattad från sidorna och ger ett ganska smalt intryck rakt fram- eller bakifrån. Huvudet är trekantigt i profil och öronen upprättstående. Nosen avslutas i ett tryne. Båda könen har hörntänder som sticker upp ur underkäken.

Ett fullvuxet vildsvin i Sverige blir omkring 1 meter i mankhöjd och drygt 1,5 meter långt. Suggan (honan) väger 90–120 kg, medan galten (hanen) är tyngre och kan väga uppemot 200 kg.

Randiga kultingar

Pälsen är mörkt gråbrun till svart om vintern och har då en krullig, isolerande underull. Sommarpälsen är tunnare och mer korthårig. Kultingarnas päls är långrandig i gula och mörkare fält upp till några månaders ålder, då de börjar bli alltmer enfärgade. Galtens hörntänder i underkäken är kraftiga och formade som betar. Betarna växer under djurets hela livstid och slipas vassa mot överkäkens kortare, böjda hörntänder. Spillningen ser ut som tillplattade kulor staplade i en trave.

Vildsvinen är sociala djur och bildar stora delar av året grupper bestående av suggor med kultingar. De är inte revirhävdande men känner sig vildsvinet hotat kan det försvara sig kraftfullt.

Väl utvecklat luktsinne och god hörsel

Vildsvinet har ett mycket väl utvecklat luktsinne och god hörsel, medan synen är svagare. Vissa observationer antyder att de kan känna lukten av en människa på mer än 500 meters avstånd. Dofter är troligen också viktiga i det sociala samspelet. Galtarna markerar med både saliv och urin i de områden de håller till, och djur brukar ses sniffa på varandra när de möts.

Många olika läten

Ett vanligt läte är den korta, mörka grymtningen som är typiskt för flocken när den går och bökar eller betar. Det används för att hålla kontakten med de övriga. Normalt hör man det som ”frågor och svar” – ”här är jag, var är du”. En grymtning följs snabbt av en från en annan gris och så vidare. Ett annat läte är varningsskallet. Det betyder ”se upp” och reaktionen bestäms av omständigheterna.

Andra vanliga läten är ett avvärjande skrik, som används när en gris hotas eller attackeras av en överlägsen individ, och galtens intensiva, stackato-sekvens av grymtningar som används under uppvaktningen. Läten spelar även en viktig roll under digivningen.

Allätare med varierande kost under året

Vildsvin är allätare, men det mesta av födan utgörs av vegetabilier. Rötter står för det mesta av födointaget under vintern. Under sommaren äter vildsvinen gärna gröna blad av starr och tistlar, fallfrukt, bok- och ekollon samt hasselnötter.

Från juli och framåt hösten äter vildsvinen mycket frön och frukter, och ger sig då på odlade grödor. Födan domineras av frön av stråsäd som höstvete och havre, oljeväxter som raps, samt vall och potatis. Svinen skadar sällan mer än några procent av den odlade arealen, men där de slår till kan skadorna vara förödande. Mycket av skadan orsakas inte av ätandet i sig utan av bökandet i marken och nedtrampningen av säd.

De äter också daggmaskar och insektslarver, smågnagare, fågelungar och ägg. Vildsvinet kan också äta kadaver som påträffas i naturen. Ett vuxet vildsvin konsumerar ca fyra kg föda om dygnet sommartid. En kulting klarar sig på ungefär hälften, men behöver mer under vintern. Om födotillgången är god äter djuren ibland tills de får svårt att röra sig och ligger sen och smälter födan.

Dygnsrytm

I Sverige är svinen aktiva 6–8 timmar om dygnet, för det mesta nattetid. I områden på kontinenten där det är ont om mat kan vildsvinen vara aktiva dygnet runt.

Fortplantning – flest födslar på våren

Både suggor och galtar blir könsmogna under första levnadsåret, och parar sig normalt sett följande år. Brunsten brukar infalla samtidigt hos alla suggorna inom en grupp och de flesta parningarna sker i augusti till december. Suggan är dräktig i ungefär 115 dagar vilket gör att födslarna framför allt sker från februari till maj. På grund av den långa brunstperioden kan dock kultingar födas när som helst under året. Vid tiden för födsel gräver den dräktiga suggan en grund grop på en lämplig plats. Hon fodrar boet med växtdelar som bildar ett skyddande tak för de nyfödda kultingarna.

Varje kulting har sin egen spene

En vildsvinssugga kan som mest dia åtta kultingar. Varje kulting har sin egen spene som de alltid diar på. En kulting som blivit föräldralös kan få dia hos en till modern besläktad sugga, men först när suggans egna kultingar är mätta.

Gruppen söker vila i tillfälliga legor på skyddade platser. Suggan skyddar kultingarna, ger di och håller samman gruppen med grymtningar. Kultingarna diar det mesta av tiden under de första två veckorna och är inte helt avvanda förrän vid 3–4 månaders ålder. Årskultingarna är beroende av moderns mjölk och vägledning och klarar inte vintern ensamma. När de är ungefär ett år är det dags för suggan att få nya ungar och då stöts de bort.

Utstötta galtar kan bilda egna grupper

Unga galtar som stötts ut bildar ibland små grupper från en och samma kull. De har gjort upp om rangordningen redan som kultingar. Gruppen är kortlivad och upplöses när galtarna nått ungefär två års ålder. Galtar som är äldre än två år lever som enstöringar, förutom under parningssäsong. När den infaller under hösten-vintern sällar de sig till de kringströvande vildsvinsgrupperna.