Buföring

Vi vandrar till fäboden med folk, häst, kor och getter. Här får du uppleva fäbodlivet och njuta av lingondricka, en bit tunnbröd och nykärnat smör.

Om fäbodar och buföring

Norr och väster om en ”gräns” som sträcker sig från södra Värmland upp mot norra Uppland, har åkerbruket haft en mindre betydelse än söderut. I stället har stora skogar och utmarken varit viktiga för djurhållningen. Man har utnyttjat skogsbetet på den ofta samägda utmarken även långt från hembyn genom att anlägga fäbodar, dvs som en extra gård eller by långt uppe i skogen, har man kunnat hålla fler djur än om djuren stannat i byn. I en del tätbefolkade områden med stora utmarker har man t o m haft flera fäbodar. Hemfäbodar, dit hela gårdsfolket flyttat på våren för att låta djuren beta, och där man även haft en del odlingar. Och fjärrfäbodar dit djuren togs strax före midsommar och stannade till augusti/september innan man flyttade tillbaka djuren till hemfäboden för att få det nu uppvuxna betet, och sedan tillbaka till hemgården igen.

Fjärrfäbodarna låg ofta flera mil bort, ägdes ofta av flera bönder tillsammans, kanske en hel by. Där sköttes djuren i regel av kvinnor som stannade på fäbodarna hela sommaren. De mjölkade, vallade djuren i skogen och tog hand om mjölken som gjordes till smör, ost och messmör.

Det förekommer berättelser om manliga vallhjon, men de hör till undantagen. 1680 förbjuds manliga vallhjon p g a synen på tidelag, sexuellt umgänge med djur som var belagt med dödsstraff till 1864.

Fäbodbruket växte fram under senmedeltid 1300-1400-talet och har sin glansperiod under 1700-1800-talet. I slutet av 1800-talet börjar de avvecklas då mejerierna växer fram, man börjar odla vallväxter och skogsbolagen vill utnyttja skogarna för virket. Idag finns ca 250 aktiva fäbodar i Sverige och det finns speciella bidrag för att uppmuntra ett aktivt fäbodbruk. Dels i kulturbevarande syfte, men även för den biologiska mångfald skogsbetet ger.

Dagen i juni då djuren förs till fäbodarna var en speciell högtidsdag. Alla i byn skulle ge sig av samtidigt, ingen fick dröja kvar och beta längre i byn och ingen fick gå i förväg och låta djuren få mer av det färska betet uppe i skogen. Ofta blev det ett riktigt festligt tåg med mycket folk, musik, klövjade hästar och alla djur. Efter att ha lämnat kvar fäbodkullorna kor, får och getter gick övriga tillbaka hem med hästarna som ju behövdes därhemma i arbetet.

På Skansens fäbodar, som visar en långfäbod från Älvdalen i Dalarna, försöker vi visa och berätta om hur man levde och arbetade på en fäbod i början av 1900-talet. Men vi vill också berätta om dagens fäbodbruk. Det är viktigt att tänka på fäboden som en hel miljö, med djur, skogsbete och slåtter. I vår verksamhet visar vi främst hur man tog hand om mjölken på olika sätt och låter besökarna smaka på ost, smör, messmör och annat vi lagar till.  Eldhuset där mycket av arbetet sker är daterat till 1659. Det är djurvårdarna på Zoologiska avdelningen som sköter om husdjuren. I hägnaderna runt fäboden finns Fjällnära kor, Skogsfår från Åsens by i Älvdalen och Jämtgetter, samtliga utrotningshotade lantrasdjur.

På Skansen börjar vi säsongen i fäboden med att iscensätta buföring från Moragården upp till fäboden. Vi samlas på Moragården och berättar om djur, fäbodbruk, buföringstradition och om den speciella fäbodmusiken som användes både som arbetsredskap och nöje. Tillsammans med gästerna och djuren går vi sedan via fågeldammarna, Bollnästorget, Tingsvallen, Delsbogården, Saemien Sijte upp till fäboden där det blir mer musik. Det bjuds på lingondricka och tunnbröd med nykärnat smör och barn och vuxna har en stund att bekanta sig med djuren.

I slutet av sommaren avslutar vi fäbodvistelsen med hembuföring. Efter ett kort program vid fäboden går vi tillbaka till Moragården tillsammans med djur och gäster. Framme bjuder vi på en del av allt det vi tillverkat under sommaren.