Åsenfår

Fåren är duktiga betesdjur och fyller en viktig funktion som landskapsvårdare. Åsenfår är en svensk utrotningshotad lantras. De är härdiga och klarar sig bra på skogsbete på sommaren.

  • Åsenfåret härstammar från det gamla skogsfåret som fanns i norra och mellersta delarna av Sverige.

  • Faktaruta om åsenfår
    Vetenskapligt namn:

    Ovis aries domesticus

    Ordning:

    Partåiga hovdjur

    Familj:

    Slidhornsdjur

    Vikt:

    Hona (tacka) 35-40 kg och hane (bagge) 50 kg

    Mankhöjd:

    ca 60 cm

    Könsmognad:

    6 månader

    Parningstid:

    Varierar beroende på födotillgång

    Dräktighetstid:

    5 mån

    Antal ungar:

    1-2 ibland 3 killingar

    Livslängd:

    ca 10 år

  • Kort svans och små öron

    Åsenfåren är små och viga, de har kort svans och små öron. Baggarna har oftast horn som kan variera i storlek. Tackorna saknar horn, även om det ibland kan finnas hornanlag. Lammen föds svarta men kan ljusna med åldern och vissa lamm kan vara svartvita.

    Precis som andra lantraser finns olika ulltyper på samma djur och Åsenfåret producerar både grov ull, vadmallsull, blank ryaull och finull. Ullen är lättarbetad och går bra att både spinna och tova.

    Brunst beror på tillgång till föda

    Tackorna är duktiga mödrar och lammen kan födas vid olika tider på året eftersom tackornas brunst beror mer på tillgång på föda än på ljuset. Brunst brukar inte förekomma under sommaren. De är härdiga och de försörjer sig bra på skogsbete på sommaren. Åsenfår sägs vara kloka och tillgivna och kan bli trevliga familjemedlemmar och personligheter.

    Tamfår har funnits i femtusen år

    Våra inhemska fårraser härstammar troligen från stäppfåret som har sitt ursprung i bergstrakter och högländer i västra Asien. Tamfåren spreds sedan med de människor som blev bofasta och som började med odling och boskapsskötsel. I Sverige har tamfåren funnits i 5000 år.

    Vid tiden för första världskriget fanns lantraser på Gotland, i Bohuslän, samt från Värmland upp genom det inre av Dalarna, Härjedalen och inre Jämtland till Lappland. Under första världskriget började många hålla får för att klara matförsörjningen. Det var kvinnogöra att sköta fåren och man fick dåligt betalt för kött och ull, så djuren fick inte kosta något i fråga om avel eller bete. Människan ville ha flera olika bruksegenskaper hos sina husdjur. Vid slakten togs allt till vara även huvudet och benen. Fåren gav kött och ull, samt mjölk för osttillverkning.

    Åsenfår gav många råvaror

    Tack vare åsenfårets olika kvaliteter på ull kunde man få råvaror till olika tyger. Skinnen bereddes som pälsskinn, avhårade skinn och pergament användes till dåtidens fönsterrutor. Lanolin är vattenhaltigt ullfett som används som bas i salvor. På medeltiden gjordes flöjter av skenbenen från får.

    De gamla lantraserna klarade sig på sämre bete på sommaren och sämre foder på vintern. De var lätta och rörliga och kunde lätt springa bland stenar och klippig terräng i skogen. På Öland kallades de för kattfår och i Värmland för skogsfår.

    Artbevarande arbete

    År 1995 bildades Föreningen Svenska Allmogefåret för att bevara det som tidigare kallades skogsfår samt flera andra raser. Skogsfåren delades in i Åsenfår, Gestrikefår, Helsingefår, Svärdsjöfår och Värmlandsfår. Dessa olika raser av Allmogefår har hållits mycket lokalt och skiljer sig i färg, exteriör och ullkvalitet.

    Ursprunget till dagens Åsenfår kommer från tre gårdar i byn Åsen i Älvdalens socken i Dalarna. Till Skansen kom Åsenfåret år 2001. Det passade perfekt in i Skansens fäbodmiljö som också kommer från Älvdalen.

  • Lantraser

    Lantraser är populationer av husdjur som levt så länge i samma område att de anpassat sig till den lokala miljön och dess specifika förutsättningar. De svenska lantraserna har minskat i antal men arbetet med att bevara dem får ett allt större fokus eftersom raserna är en viktig genresurs och en del av vår kulturhistoria.

    Läs mer om våra svenska lantraser här.

Här hittar du åsenfår