Gråsäl

Gråsälen – Sveriges största säl

Gråsälen är väl anpassad för ett liv i vatten och kan dyka ner till flera hundra meters djup. För att klara det höga vattentrycket på de djupen har sälen revben som kan tryckas ihop utan att de inre organen skadas. Den kan stanna under vatten i upp till 20 minuter och till och med sova under vatten.

Hanen är ofta mörkgrå, brun eller svart med ljusa fläckar medan honor och ungdjur är ljusgrå med mörka fläckar.

Hanen blir upp till tre meter lång och kan väga runt 300 kg. Honorna är mindre, de blir upp till två meter och 200 kilo tunga.

I Sverige har vi tre sälarter: vikare, knubbsäl och gråsäl, varav gråsälen är den största. Gråsälens huvud är konformat med en rak, platt panna och längre nos medan vikarens och knubbsälens huvuden är mer hundliknande.

Gråsälens latinska namn återspeglar också dess huvudform. Halichoerus grypus kommer från grekiskans halios: från havet, khoiros: gris och grupos: kroknäst vilket kan översättas till kroknäst sjögris.

Äter sju kilo fisk om dagen

Gråsälen livnär sig främst på olika stimlevande och bottenlevande fiskar som sill, tånglake och plattfiskar, men även lax, sik och torsk. Sill och strömming är de viktigaste födokällorna för gråsälen under hela livet. I genomsnitt äter en vuxen gråsäl sju kilo fisk per dygn, men mängden varierar beroende på säsong. Mest äter sälen på sensommaren då den bygger upp späcklagret inför höst och vinter.

Sälar har välutvecklad syn, hörsel och känsel men sämre luktsinne. Sälarnas ögon är i allmänhet stora och näthinnan är anpassad för svaga ljusförhållanden. De upp till 50 morrhår som sälarna är utrustade med är väldigt viktiga då de även i totalt mörker och grumliga vatten kan känna sig fram till olika bottenlevande djur som kräftdjur och musslor. Dessutom har forskare visat att morrhåren kan känna vibrationer från simmande fiskar på upp till 180 meter. Sälarna kan även avgöra vilken typ av fisk det är och hur stor den är.

Enda barnet

Gråsälen föder endast en kut per år vilket gör att tillväxten av antalet gråsälar är långsam. I Östersjön föds kutarna mellan februari och mars. Honan föder helst på drivisen men om det är ont om is söker hon sig till kobbar och skär.

Vid födseln har kuten vit, ullig päls och väger ungefär tio kilo. Sälmjölken är fetare än grädde och ökar från cirka 40 procent i början av digivningen till cirka 60 procent i slutet. Redan efter tre veckor kan kuten väga 40–50 kg. Honan, som inte har tid att äta under tiden då kuten diar, kan däremot tappa 60–70 kg. Efter parningen, som sker under slutet av digivningsperioden, lämnar mamman kuten för att ge sig ut till havs och att fylla på sitt eget energiförråd. Detta betyder att kuten måste lära sig att söka föda på egen hand. Därför är dödligheten bland gråsälskutar mycket hög under det första året.

Gråsälen och människan

Historiskt sett har sälar varit mycket viktiga för människorna som levde runt Östersjön och som fick tran (sälolja), päls och kött från dem. Vid förra sekelskiftet fanns det gott om gråsäl och Östersjöbeståndet uppskattades år 1906 till 88 000–100 000 individer. En hård jakt och senare stora problem med miljögifter på 1960-talet som slog ut sälarnas fortplantningsförmåga reducerade beståndet till 3 000–4 000 djur i mitten av 1970-talet.

Sedan 1980-talet har gråsälen sakta men säkert återhämtat sig och idag klassas arten som livskraftig i Sverige. Däremot misstänker man att gråsälarna påverkas av någon ny form av miljögift då många av dem har tarmsår, vilket också är en vanlig dödsorsak bland gråsälar. Vid den senaste inventeringen av gråsäl i Östersjön beräknades det finnas drygt 20 000 individer.

Idag är endast skyddsjakt på gråsäl tillåten i begränsad omfattning då den orsakar skador på nät och fiskeredskap för yrkesfiskarna.

Gråsälen är klassad som ”Livskraftig” enligt Artdatabankens röda lista.