Smycken följer mode och trender som dekoration – men bär också en historia om de som använt dem. Den framväxande borgerligheten vill markera sin klass och ekonomiska välstånd både uppåt och neråt genom att äga och visa upp smycken och andra föremål av ädla metaller. Smycken visar ekonomisk status och att man är en del av ett visst socialt sammanhang. De används av många olika anledningar. Smycken är starka identitetsbärare i kombination med kläder, skor, frisyr och kroppshållning.
Till de äldsta och mest aktade ämbetena hör guld- och silversmederna. Guldsmed var från början en benämning på hantverkare som arbetade med guld och silver, och med infattning av ädelstenar. Först på 1900-talet uppstod benämningen silversmed.
1800-talet är en tid med stora ekonomiska, politiska och sociala förändringar. Bilder av nya modevaror sprids i modetidskrifter och tidningar. Resandet ökar med de nya ångbåtarna och tågen – modet når ut snabbare, till allt fler. Smyckemodet präglas av ett ökat historiskt medvetande, och ornament från äldre tiders smycken återanvänds. Det blir också en ökad konkurrens till guldsmedernas arbete i och med att bijouterier blir allt vanligare.
I konstnärliga kretsar och i de högre samhällsskikten finns en oro för att den folkliga kulturen håller på att försvinna. Bondekulturens smycken blir mode. Den folkliga kulturen inspirerar till romantiserande tolkningar. En nationalromantisk stil utvecklas i dräkt och smycken, utan koppling till den lokala användning och den funktion som exempelvis folkdräkten hade tidigare.
Guld- och silververkstaden ligger i ett tvåvåningshus från Bengt Ekehjelmsgatan i Stockholm. Här finns stora delar av en verkstad som drevs av Gustaf Möllenborg på 1850-talet. Miljön är en fri rekonstruktion av en verkstad från tiden och inventarier från andra håll kompletterar de Möllenborgska verktygsbeståndet.
Huset är byggt av timmer i början av 1700-talet, men byggdes delvis om i tegel på 1800-talet.
