Koppar-, bleck- och plåtslageriet

Under lång tid hade olika hantverkare arbetat med olika material, men år 1881 gick de samman och bildade en av de första fackföreningarna, Stockholms Bleck- och plåtslageriarbetareförening. Nu kunde de alla kallas för plåtslagare. Bleckslagare arbetade med bleckplåt, en förtent järnplåt. Plåtslagarna tillverkade under tidigt 1500-tal harnesk till rustningar men gick på 1600-talet över till att tillverka tvättfat, stekpannor och lyktor. Kopparslagarna i sin tur tillverkade kaffekannor och andra husgeråd i koppar.  

På 1920-talet arbetar man ännu hantverksmässigt och med traditionella metoder i koppar-, bleck- och plåtslagerierna, men man har fått tillskott av några mindre maskiner. Verkstäderna tillverkar plåtdetaljer efter ritningar eller egna måttagningar. Längs med väggarna satt de väggfasta arbetsbänkarna och ovanför dem hängde verktyg och redskap. Plåten som kunde vara av järn, zink, mässing eller koppar klipptes till med den kraftiga plåtsaxen.

Det viktigaste verktyget var hammaren och det fanns många olika modeller att välja bland, beroende på plåtarbetets önskade funktion och utseende. I verkstaden fanns en eldstad och bredvid den ett stort städ som användes vid smide. Flera metaller gick att bearbeta utan att de värmdes upp, men koppar som skulle formas till kärl behövde värmas under arbetsprocessen.

För att sammanfoga flera plåtar användes metoder som falsning, lödning eller nitning. Om två plåtstycken skulle falsas ihop så veks kanterna in för att haka i varandra. Plåtslagaren hamrade sedan till falsen med en stålhammare mot ett hårt underlag. Plåtarna kunde också lödas samman, och var de riktigt tjocka nitades de ihop. 

I verkstaden fanns en inbyggd säng, kallad ”himlen”, uppe vid taket. Sängen var utformad som ett skåp med luckor och nåddes via en stege. På 1920-talet var det inte längre någon som sov i verkstaden men fram till 1800-talets mitt fick både lärlingar och gesäller som utbildade sig till hantverkare mat och sovplats hos sin mästare. Fick de inte plats i mästarens bostad fick de sova i verkstaden.

Ett hantverk i utveckling

Under somrarna var plåtslagarna sysselsatta med att framställa de förzinkade plåttak som vid sekelskiftet hade fått ett stort uppsving när städerna expanderade. Tidigare, under 1700-talet var det endast påkostade hus som slott, herrgårdar och kyrkor som hade plåttak av koppar. Taken var brandsäkra, skyddade bra mot väta och målades ofta i svart eller röd linoljefärg. Om vintern var det plåtslagarna själva som skottade taken, något som är vanligt än idag.   

Plåtslagaren arbetade även med att tillverka olika bleckkärl som diskbaljor, skopor, kaffekannor och vattenkannor. Artiklarna såldes ofta på stadens marknader. 1905 kom de första fabriksgjorda bleckkärlen och den handgjorda tillverkningen kom så småningom att konkurreras ut av fabrikstillverkning.  

I verkstaden fanns en maskin som användes för att tillverka tvättbräden. Tvättbrädena gjordes av zinkplåt och plåten veckades för att få sin form och har varit vanlig i stora delar av världen. Innan tvättmaskinen blev vanlig på 1950- och 1960-talet så gjordes all tvätt för hand, den smutsiga tvätten gnuggades mot en tvättbräda för att smutsen skulle lösas upp. 

Genom koppar-, bleck och plåtslageriet, där yrkesverksamma plåtslagare visar och berätta om hantverket, vill Skansen verka för att hantverkskunnandet och det immateriella kulturarvet bevaras.   

Om byggnaden  

Skansens koppar-, bleck- och plåtslageri ligger i en verkstadsbyggnad som uppfördes på Kafé Petissans innergård under 1960–1961, här låg ursprungligen en länga som innehöll stall och vagnsbodar.

Verkstaden invigdes 1961 och har sedan dess använts för att visa hur en mindre plåtslagarverkstad såg ut på 1920-talet. Den är invändigt utformad som en rekonstruktion där inspiration hämtats från äldre bilder och uppgifter från gamla yrkesmän.