Sadelmakeriet

I städerna satt hantverkarnas skyltar utanför verkstäderna. Sadelmakarens skylt var utformad som en sadelbom, som var själva stommen i en sadel. År 1912 fanns det inte mindre än 35 sadelmakare i Stockholm. Även om sadelmakarna var specialiserade på sadlar var det bara ett fåtal som tillverkade just sadlar. Istället var det främst remmar och hästselar, så kallade seldon, som de tillverkade. Även pistolhölster och skinnklädda reskoffertar var vanliga beställningar. 

Så tillverkades en sadel 

När sadelmakaren tillverkade sadlar gjordes det på beställning, eftersom måttet på både häst och ryttare skiljde sig åt. För att tillverka en sadel krävdes över 200 arbetsmoment. Sadlarna hade ofta en stomme av trä som stoppades med svinborst, tagel eller ull och efter det kläddes med läder. Sadelmakaren kunde även tillverka damsadlar. En damsadel utformades med båda benen åt samma sida, då det vid denna tid ansågs opassande för en kvinna att bära byxor eller rida gränsle. 

Bilen skapade nya arbetsuppgifter 

På 1910-talet gjordes de flesta transporter fortfarande med häst och vagn men den nya “automobilen” sågs också på stadens gator. Sadelmakaren hade därför även börjat tillverka inredning till bilar. Sedan tidigare hade sadelmakare arbetat tillsammans med vagnsmakare för att tillverka stoppning och klädsel av vagnar. När bilen blev populär fortsatte samarbetet kring inredningen till bilarna. Verkstäder som tillverkade inredning till bilar kallades för bilsadelmakeri.   

I sadelmakarens verkstad 

I Sadelmakeriet fanns olika typer av bord, huggkubbe och hyvelbänk för träarbeten. På väggen hängde verktygen och griffeltavlan där viktiga mått skrevs upp. Sadelmakaren använde sig också av en så kallad ”syhäst” eller ”syross”, en sittmöbel där hantverkaren satt gränsle och arbetet hölls fast av en klämma. 

När sadelmakaren skulle sy användes en rak eller något böjd nål som saknade spets. En nål satt i varje ände av tråden och nålarna stacks från varsitt håll genom hålet i lädret och drogs åt till en hållbar söm, en så kallad “sadelmakarsöm” eller “skomakarsöm”. 

Flera av sadelmakarens verktyg har sett likadana ut i flera tusen års tid. Ett exempel på detta är den halvmåneformade verkkniven som har hittats i utgrävningarna av Pompeji, som begravdes av askan från ett vulkanutbrott år 79 e.Kr.  

Sadelmakaryrkets utveckling 

Inredning till bilar gjordes mer och mer maskinellt och från 1920-talet minskade sadelmakarnas marknad och många sadelmakeri lades ner. Idag arbetar man som sadelmakare i både läder och syntet. Vanligt är att specialisera sig inom ett visst område inom sadelmakeriet som ridsport, inredning, väskmakeri eller etuimakeri. Genom Sadelmakeriet på Skansen, där riktiga sadelmakare visar och berättar om yrket, vill Skansen verka för att hantverkskunnandet och det immateriella kulturarvet bevaras.   

Flytten till Skansen 

I slutet av 1920-talet planerade Skansen för att bygga ett stadskvarter med byggnader från staden. Stockholms stad hade under samma period köpt gamla fastigheter för att riva och göra plats för nya större hus. Huset från Bondegatan 50 revs 1929 och skänktes till Skansen där det uppfördes på nytt 1935. Skansens sadelmakeri inreddes 1959, med hjälp av bouppteckningar från 1800-talet ifrån sadelmakare i Stockholm, och började användas året efter.  

Om byggnaden 

Sadelmakeriet ligger i Stadskvarteren, i ett hus som är timrat i två våningar och klätt med stående locklistpanel. Fasaden är målad med röd slamfärg och fönstersnickerierna är målade med linoljefärg i grått, fönsterbågarna i engelskt rött. Sadeltaket är klätt med torv.