Kolonistugorna

I slutet av 1800-talet hade industrialiseringen tagit fart i Europa och för arbetarna innebar det långa arbetsdagar på fabriker och verkstäder. Många arbetare bodde trångt och ofta hade man svårt att mätta familjens kurrande magar.

Koloniträdgårdsrörelsen uppstod ur behovet att förbättra livsvillkoren för stadens fattiga arbetare och ge dem en möjlighet till självhushållning och minskade livsmedelskostnader. Rörelsen spreds via Tyskland och Danmark till Skåne, och sedan vidare till övriga Sverige 

I sekelskiftets Stockholm var Anna Lindhagen och Anna Åbergsson drivande i att få i gång en koloniträdgårdsrörelse, de var båda var politiskt aktiva och engagerade i kvinnosaksfrågor. Anna Lindhagen hade besökt Köpenhamn år 1903 och blivit inspirerad av hur staden låtit fattiga invånare få odla på dess mark. 

Tillsammans med Anna Åbergsson lyckades hon få tillstånd att anlägga odlingslotter på Stockholm stads mark och 1906 bildades Föreningen Koloniträdgårdar i Stockholm. Anna Lindhagen, som även arbetade som sjuksköterska, ville att fattiga arbetarfamiljer skulle få möjlighet att odla grönsaker men koloniområdena skulle även vara ett ställe där hela familjen kunde vara ute i den friska luften. Frisk luft och bättre kost skulle göra livet bättre för arbetarna och deras familjer.    

Kolonirörelsens ideal och lotternas utformning

På ett större koloniträdgårdsområde tilldelades man en mindre del, en kolonilott. På områdets gemensamma yta fanns dass, kompost och vattenpump. I koloniföreningarna hade man både fester och arbetsdagar och det var viktigt hur man betedde sig på området. Det var inte tillåtet att låta sina träd skugga grannens tomt och det gällde att hålla snyggt på den egna lotten.     

De första kolonilotterna varierade mellan 100–400 kvm i och låg på mark som inte tidigare varit uppodlad. Det krävdes hårt arbete att få till bra jord för odlingen. I många koloniträdgårdsområden fanns möjlighet att uppföra ett så kallat lusthus i varierande storlek, och var ett tidigt namn för kolonistuga.   

I början av 1900-talet trycktes böcker och artiklar om odling, både i största allmänhet och för de nya kolonisterna. 1918 kom det första numret av tidningen Koloniträdgården ut, en tidning som fortfarande publiceras. Förutom tips om vad som var lämpligt att odla framgick det att odlingen skulle göras i kvadratiska ytor med raka gångar. Redan i rörelsens första år var det viktigt med symmetri och att odlingarna skulle vara vackra för ögat.  

När Skansen fick ett koloniområde

Kolonistugorna skänktes till Skansen av Södra Tantolundens koloniträdgårdsförening i Stockholm, där de ursprungligen stått. Flytten påbörjades 1996, och 1997 kunde Skansens koloniområde invigas. 

De båda kolonistugorna är uppförda omkring år 1920. Den ena stugan har kvar sin färgsättning från 1920-talet med röd slamfärg och vit linoljefärg kring dörrar och fönster. Den andra stugan har moderniserats och visar hur den såg ut på 1940-talet med gul panel samt snickerier i grönt.   

Kolonistugorna värmdes upp av en liten spis på vilken det gick att göra enklare matlagning. Båda stugorna var möblerade med utdragssoffa, bord och några pinnstolar. Det gick att övernatta i stugorna under sommarhalvåret. I stugan från 20-talet fanns en kokvrå med plats för disk i balja. Utanför stugan från 40-talet fanns en bänk för disk utomhus.