Motjärnsgruvan

I ett dagbrotts bröts malmen i gruvan direkt från markytan, utan att man behövde göra gångar i berget. Med hjälp av eld hettades berget upp för att sprickor skulle uppstå som gjorde att malmen enklare kunde brytas loss. Tillvägagångsättet kallas tillmakning och var länge den dominerande brytningstekniken. Under 1700-talet introducerades krutet som underlättade arbetet, men samtidigt var sprängningarna farliga.

Den svenska gruvnäringen

Det var inte alla som hade rätt att bryta malm, det krävdes särskilda privilegier som utfärdades av det statliga ämbetsverket Bergskollegiet. De som hade detta tillstånd kallades bergsmän och de ägde en, eller del av en, gruva och tillsammans med andra bergsmän hade de en hytta där malmen utvanns.

En hytta bestod av en masugn, en smedja, ett kolhus och en slagghög. Hyttorna var ofta placerade vid ett vattenfall för att kunna utnyttja vattenkraften. Flera hyttlag bildade ett bergslag vars medlemmar bestämde när arbetet skulle påbörjas och hur det skulle vara organiserat.

Masugnarna behövde kol för att kunna hetta upp malmen till höga temperaturer för att smälta och utvinna järnet. Kol framställdes i kolmilorna som sköttes av män, ett slitsamt arbete som bedrevs långt hemifrån. Under 1700-talet användes så mycket träd till kolframställningen att stora delar av Sveriges skogar skövlades. För att spara skog uppkom nya tekniska lösningar såsom kakelugnen, som inte krävde lika mycket ved som en öppen spis.

En farlig arbetsplats

I gruvorna arbetade både kvinnor och män, som kallades gruvpigor och gruvdrängar. Att många kvinnor var verksamma i gruvhanteringen berodde på att det rådde arbetsbrist när männen var ute i krig.

Vid gruvorna fanns även mindre barn som inte kunde lämnas hemma själva. Gruvorna var en farlig plats och det inträffade olyckor med barn som föll ner i gruvorna och skadade sig svårt. När barnen blev äldre kunde de börja hjälpa till med arbetet. Först fick de göra lättare sysslor, vid 16 års ålder var de ”fullvärdiga gruvhjon” som kunde göra alla arbetsuppgifter.

Under 1800-talet ökade befolkningen och då minskade antalet kvinnor i gruvarbetet. Med industrialiseringen och övergången till stordrift kunde inte de mindre hyttorna med sitt hantverksmässiga arbete överleva.

Järnexporten och bergäsmännens storhetstid

1600- och 1700-talet var bergsmännens storhetstid och under en period stod Sverige för en tredjedel av världens järnproduktion, det svenska järnet var av mycket bra kvalitet. För att sälja järn fick man betala skatt och järnet var en mycket viktig inkomstkälla för svensk ekonomi. En stor del av järnet exporterades men en del behölls i landet, av det tillverkades bland annat spadar, gångjärn, grytor och byggnadsdelar. Järnet exporterades inte direkt från hyttorna utan gick via affärsmän i Stockholm som hade kontakter runt om i världen.