Oktorpsgården

Oktorpsgården visar hur familjen Lundqvist bodde och bedrev lantbruk på 1870-talet i Halland. I slutet av 1800-talet förändrades samhället i snabb takt, det gamla bondesamhället där familjer producerade nästan allt de behövde själva var på väg att försvinna.

Familjen Lundqvist var en del av det gamla samhället och de bodde på gården liksom generationer före dem. Dagarna fylldes av arbete, familjen hade två drängar men inte någon anställd piga. 

Familjen Lundqvist – den sista familjen på gården 

År 1860 gifte sig Christina Christensdotter med Åke Lundqvist. Åke kom till Oktorpsgården när han var på vandring till Göteborg för att utbilda sig till snickare. På vägen passerade han Oktorp och eftersom en av drängarna hade slutat så tog han tjänst på gården. Efter några år gifte han sig med Christina och blev husbonde.

Christina ärvde gården, liksom hennes mamma och mormor hade gjort före henne. Vanligt vid den här tiden var annars att den äldste sonen tog över gården men eftersom Christinas bror inte längre var i livet blev det hon som fick ärva gården. 

På gården bodde också dottern Hanna, Christinas ogifta syster och deras föräldrar. När Åke och Christina tog över så flyttade hennes föräldrar in i ett mindre rum bakom storstugan.

I drängstugan bodde gårdens drängar, de ägde oftast inte mer än vad som rymdes i deras egen kista. En kista var en slags koffert som användes för förvaring av kläder och andra personliga tillhörigheter.  

Delade sängar, lysekärringar och bonader 

Oktorpsgårdens storstuga var det rum som användes mest, här lagades maten i den öppna spisen. Kring det stora bordet satt man och åt och handarbetade. Intill spisen fanns två inbyggda sängar som bäddades med halm i botten. I den ena sängen sov Åke och Christina och i den andra Hanna och hennes moster. Att ha en egen säng var inte vanligt.  

I storstugan fanns det bara ett takfönster som släppte in ljus. Ljuset kom också från elden och ibland användes en ”lysekärring”, en hållare med ett brinnande träspån. Det var ett sätt att kunna flytta ljuset dit det behövdes. 

På väggarna i storstugan hänger målade bonader med motiv från bibeln. Dessa bonader sattes vanligen upp till festliga tillfällen som jul eller bröllop. Populära motiv var tre vise män och bröllopet i Kanan där Jesu förvandlar vatten till vin. I en tid med få bilder var det något speciellt att se väggarna fyllda med fantasifulla målningar.  

En sydsvensk gård med häbbare och skiftesverk

Oktorpsgården är av sydsvensk typ, ett sätt att bygga som var vanligt i södra Sverige, och är helt sluten med fyra längor som inramar den kullerstensatta gårdsplanen.

Boningslängan består av två höga hus, så kallade häbbare, med ett lägre hus i mitten. Dessa byggnader är timrade medan lador och uthus är uppförda i skiftesverksteknik, med en ram av stolpar med brädor emellan. Att bygga med skiftesverk var ett sätt att spara på trä i områden där det inte var lika god tillgång på virke.   

När Oktorpsgården kom till Skansen

Skansens grundare Artur Hazelius intresserade sig redan på 1870-talet för gårdar från Halland, där det fanns ålderdomliga byggnader med platsbyggda inredningar som inte hade moderniserats.

Hazelius hade till sin hjälp i insamlandet av föremål och byggnader olika ”skaffare” som reste runt och letade efter särskilt intressanta saker. I Halland fick han via sina ”skaffare” höra om en hel, välbevarad gård från landskapet. Första gången Oktorpsgården nämns var 1893 men det kom att dröja till 1896 innan gården såldes till Skansen.  

Byggnaderna och en mängd föremål transportades via tåg till Stockholm. Hazelius hade ett avtal med Statens Järnvägar om att få gratis transport. Familjen Lundqvist som var de sista ägarna byggde ett nytt hus på platsen.