Hedniskt möter kristet
När Sverige övergick från hedendom till kristendom blev kyrkoåret på många sätt ett komplement till arbetsåret. I alla tider hade arbetsåret redan styrts av årstidsväxlingar och hade en social funktion för fest och firande, årsfester. Att fira Jesu födelse enligt en kristen tradition sammanföll väl med redan existerande festseder kring tiden för vintersolståndet. Här fanns det redan ett namn för denna tid på året – jul, vilket kom att bli den fortsatta benämningen men nu med utökad innebörd.
Även många ritualer och beteenden hade likheter mellan det hedniska och kristna. Länge hade man höjt sina dryckeskärl, som dryckeshorn eller bägare, för att önska både medmänniskor och gudomliga makter lycka och framgång. Det kallades att ”dricka jul” och är än idag en obruten tradition som många av oss utför när vi önskar varandra en god jul. Vid övergången till kristendom fortsatte man lyfta sina bägare, men nu i Guds, Kristus eller Heliga Marias ära, och till livet som god kristen hörde att vara givmild mot sina medmänniskor oavsett samhällsskikt.
Varför vi firar jul är därmed en urgammal festsed som i alla tider haft högtidliga inslag, och som genom kristendomens intåg nytolkades och utökades.
Tomten, bocken och klapparna
Både i folktron och det kristet religiösa finns mycket symbolik som lever kvar i vårt sätt att fira och pynta kring jul.
Under julnatten, i likhet med nyårsnatten, tänkte man att övernaturliga väsen var som mest aktiva. Målade man kors på dörrar och portar kunde det innebära ett visst skydd. Till dessa väsen hörde gårdstomtar, något som varje gård hade. Behandlade man dem väl kunde de vara till hjälp för husbonden, men de var vresiga och kunde ställa till med besvär om de inte var nöjda.
Denna folktrons gråklädde tomte är en av flera figurer som dagens julklappsutdelande snälla tomte är en kombination utav. Här fanns också julbocken, som stod för mycket julhyss i forna tiders bondesverige men som under 1700- och 1800-talen kom att bli vanligare som julklappsutdelare. En bock figurerar också i det sällskap som rödklädde helgonet St. Nikolaus ska ha haft, och symboliserade helgonets förmåga att hålla djävulen i schack. Helgonet var i den medeltida kyrkans barnens skyddshelgon och delade ut gåvor till snälla barn.
Alla tiders syn på lyckönskningar och barmhärtighet går att härleda till fenomenet att ge julklappar. Från traditionen att inte avvisa gårdstiggare under juletid och genom till 1700-talets borgerliga gåvoutbyte med rim så blev seden att ge julklappar allt vanligare under tidigt 1800-tal. Tidens klappar slogs in i naturfärgat omslagspapper som lackades, innan det mot slutet av seklet blev allt vanligare med paketsnöre och julklappspapper.
Pyssel och pynt
Från tidiga fornnordiska berättelser vet vi att halm breddes ut över hemmets golv som isolering mot kyla men julhalmen skulle också ha övernaturlig skyddskraft. Dessa lättillgängliga, torkade strån bands med tiden om till halmfigurer att använda som julpynt, och även inom kyrkan återfinns halmen i Jesubarnets krubba.
Från 1700-talet finns det första belägget för den klädda julgranen, vilket kom från Tyskland och dök upp i herrgårdsmiljö där man hade utländska kontakter. Granen blev mer allmän under mitten av 1800-talets slut, men var fortfarande även under tidigt 1900-tal mest dekorerat hos de borgerliga hemmen. Pyntet var i form av stjärnor, levande ljus, flätade hjärtan eller pepparkakor – symboler som också återfanns på de allt vanliga julkorten under tiden och som många förknippar med en traditionell jul.
Under 1900-talet fick det svenska julfirandet ännu fler influenser utifrån. De idag välbekanta adventsljusen- kalendrarna, – stjärnorna och -ljusstakarna har tyskt påbrå och kommer ur kyrkotraditionen med advent som markör för det nya kyrkoåret. Julens mest kända TV-traditionen är amerikanska seriefiguren Kalle Anka, medan kalkonen och misteln har anglosaxiska anor.