Skomakarverkstaden

Skomakarna var länge, tillsammans med skräddarna, den största yrkeskåren bland hantverkarna i städerna. En skomakare behövde inte samma kapital som vissa andra hantverkare. I städerna hade skomakarna sina fasta verkstäder men på landsbygden fanns sockenskomakare som gick runt bland gårdarna och lagade och nytillverkade skor. Ett par skor måttanpassades och tillverkades för att hålla länge. 

Skomakarens  arbetsplats var vid skodisken intill fönstret som gav arbetsljus. Runt disken kunde en gesäll och lärpojke också få plats.  Skomakaren satt och arbetade på en trebent pall. Ovanför bordet hängde en skomakarkula, även kallad skenkula, som användes för att få en starkare belysning. Skomakarkulan fylldes med vatten och bakom den ställdes ett ljus. När ljuset strålade genom kulan blev det centrerat och belysningen bättre. Förutom skomakare så har även gravörer och guldsmeder, som behövde god belysning, använt sig av skenkulor. 

Så tillverkades en sko 

För att tillverka en sko använde sig skomakaren av en läst som var en trämodell av en fot. Det vanliga var att särskilda lästmakare gjorde lästen, men många skomakare tillverkade dem själva. Ett stort skomakeri kunde ha flera hundra läster, inte sällan ett par för varje kund. Enklare verkstäder kunde klara sig med 20 till 30 par.  

Skorna tillverkades av läder och skinn, en viktig distinktion för skomakaren. Skinnet användes till skons ovansida (ovanläder), det grövre lädret till sulor. Varje del till skon syddes ihop för hand med becktråd, en lintråd som doppats i tjära för att bli riktigt stark. Tråden hade nålar i varje ände och träddes i hålet från två håll för att få en hållbar söm. Att sy ihop de olika delarna av ovanlädret kallades för nåtling.  

Maskiner förändrade hantverket 

I slutet av 1800-talet började maskiner användas i skotillverkningen. Den viktigaste maskinen var nåtlingsmaskinen som var en utvecklad symaskin som kunde sy i skinn och läder. På 1930- och 1940-taler var skoindustrin i Sverige som störst men när skoimporten släpptes fri på 1950-talet lades många skofabriker ner. Genom Skomakeriet, där riktiga hantverkare kan visa och berätta om hantverket, vill Skansen verka för att hantverkskunnandet och det immateriella kulturarvet bevaras. 

Familjen bodde i verkstaden 

Skomakaren inte bara arbetade i sin verkstad, rummet var även bostad. Bostadsdelen i verkstaden bestod av några få möbler: en kökssoffa, ett bord och en kista för förvaring. På natten drogs soffan ut för att bli familjens sovplats. Maten lagades på en liten järnspis. Ofta var hela familjen delaktiga i verkstaden, även barnen fick hjälpa till med enklare sysslor.   

Skomakarens hus 

Skomakarhuset är en avlång byggnad i timmer som rödfärgats med slamfärg. Byggnaden har sadeltak som täcks av torv.  När man kommer in i huset så ligger skomakarens verkstad till höger i huset.

Till Skomakarhuset hör en liten täppa där man odlade tobak eller ärtväxter. 

Flyttades till Skansen när Södermalm revs 

I slutet av 1920-talet började Skansen planera för att bygga ett kvarter med byggnader från staden. Stockholms stad hade under samma period köpt in gamla fastigheter för att riva och ge plats för nya större hus. En av dessa var huset på Västgötagatan 36 som innehöll två bostäder. 

I stället för att rivas flyttades byggnaden till Skansen. År 1943 kunde Skomakarverkstaden inredas med inventarier från bland annat en skomakarverkstad på Östermalm. I huset finns idag både Skomakarverkstaden och ett kammakeri.